Hur jag mår undrar ni?

Tackar som frågar. Läget är under kontroll men jag har mått bättre, om man säger så.
Fast okej, jag ska faktiskt inte överdriva. Jag har ont men inte sååå ont att det inte är hanterbart. Jag är inte längre på citodon, och jag tar bara alvedon en gång om dagen. Det måste anses som bra knappt tre dagar efter ingreppet.

En sak som jag däremot inte trodde jag skulle klara av, var att hålla den föreläsningen som jag sedan länge var inbokad på. Jag skulle tala om ”Det personliga varumärket” den 28e november, alltså två dagar efter operationen. Jag trodde inte det skulle vara några problem eftersom detta var tredje gången jag opererades för tanden och de båda tidigare gångerna har jag varit så gott som smärtfri nästan direkt efter ingreppen.
… men inte denna gången visade det sig.. jag var varken smärtfri eller ens talbar. Jag fick heller inte lov att prata, skratta eller göra grimaser de första två-tre dagarna. Och tro mig, jag kunde definitivt hålla mig för skratt med den smärtan jag hade första och andra dagen..!

Jag letade efter en ersättare men hittade ingen. Och i all ödmjukhet så vet jag att det var mig man ville ha, att det var min resa man ville höra *smickrad*, så det var bara att ta på sig ”The show must go on”-rollen och ge järnet. Vilket jag gjorde. Trots att jag hade ont och trots att jag inledningsvis nog talade lite konstigt, så blev det ändå bra. Jag är så tacksam för feedbacken att det inte ens märktes att jag var nyopererad.
For the record så har jag faktiskt aldrig ställt in ett gig. Det är bara om man är död som man får ställa in. Allt annat är oseriöst och taskigt mot uppdragsgivaren.

På nedan bild visar jag hur man inte ska sitta när man är på intervju hos mig..

.. och inte bara inte sitta såhär; men heller inte säga som den här killen jag föreställer på ovan bild, sa till mig, när han satt så bekvämt bakåtlutad: ”Tala nu om för mig varför jag ska ta detta jobbet”.
Aoooch. Big mistake, grabben… han trodde förmodligen att han var king of the hill och att jag skulle imponeras över hans pinsamma approach. Tror han misstog mig för sina jämnåriga polare.
Om han fick jobbet? Knappast. Om han fick sig ett ordentligt wakeup-call? You bet!
Ja, det var en kaxig liten rackare jag hade framför mig då för hundra år sedan när jag var regionchef på ett av världens största bemanningsföretag. Och missförstå inte; jante är inget för mig, och man får absolut vara lite kaxig, visa framfötterna och tala om vad man är bra på – men!, det finns massor med andra sätt att göra det på. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är med ödmjukhet.

Jag brukar faktiskt avsluta mina föreläsningar med dessa words of wisdom:
* behandla andra som du själv önskar bli bemött.
* se till att jag kommer ihåg dig – på ett positivt sätt!
* och att from idag alltid vara vänlig och trevlig mot alla du träffar.

It´s a small world.. dom du träffar på vägen upp, träffar du förmodligen oxå på vägen ner.

Tata alla smarta människor <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Translator

Arkiv