Det blev inte tredje gången gillt, tyvärr.

Det kommer krävas minst ett kirurgiskt ingrepp till och flera återbesök innan min jäkla tand är klar. Ja, jag talar om min porslinstand som jag hållit på med i flera års tid. Det är alltså inte tandläkarnas fel, utan helt och hållet mitt eftersom jag struntat i att åtgärda det under ganska många år. Min andra tandläkare, Henrik Kockum, satte tillbaka tanden provisoriskt när den lossnade första gången (typ 2007!) och han fäste den så bra att jag helt enkelt lät det vara – i åtta år satt den (!) och därefter limmade jag själv tillbaka den när den ramlade av. Ja, dumt, jag vet..

Så för två år sedan blev det riktigt akut, jag fick en infektion from hell, fick jag en akut tid hos Laura Ghibu Ventimiglia som min soulmate Alexia rekommenderade. Jag fick direkt förtroende för Laura och kände mig trygg med henne (det gjorde jag för övrigt även med Henrik, men Laura behandlade på ett annat sätt – med mina egna stamceller).

Så igår hade jag tid för operation. Den tredje i ordningen. Jag satte emlakräm i armvecket eftersom jag skulle lämna blod. Laura jobbar ju med mina egna stamceller och då tar hon blod från mig. Och jag, jag lämnar inte blod utan emlakräm..

Det här var lugnet före stormen…


.. och när jag kom in i behandlingsrummet var den här mega-sprutan det första jag såg. Jag som hade lyckats hålla mig hyfsat lugn hela dagen, bröt ihop direkt. Jag hade inte tagit något lugnande inför ingreppet denna gången.

Samlade iallafall ihop mig, lämnade blod och lyckades hålla ihop det resten av ingreppet (tills jag sent på kvällen bara var tvungen att lyfta på läppen och se hur mitt tandkött ser ut.. BIG mistake att titta.. men det är en annan story..).
Nedan ser ni man mitt centrifugerade blod där de vita och röda blodkropparna separerats från varandra och som ska planteras i mitt tandkött. Så jäkla coolt ändå.

Min Micaela hämtade mig när jag var klar, och då var jag inte så kaxig…

.. inte imorse heller när jag vaknade..

Mina tänder var blodiga och halva ansiktet helt svullet. Jag har varit snyggare, om man säger så, haha. Och så vet jag nu hur jag kommer se ut med botoxade läppar – vilket naturligtvis aldrig kommer hända. Aldrig någonsin.
Nåväl, nu tillbaka till att samla krafter och fortsätta vältra mig i självömkan ett litet tag till 🙂

Tata alla fina människor <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Translator

Arkiv