Hur känslig kan man vara egentligen?

Jag har på senare tid blivit ännu mer känslig än vad jag brukar och kan gråta för minsta lilla. Alltså, verkligen för minsta lilla – både glädjetårar och sorgetårar.

Såg Mamma Mia häromdagen – OBS! SPOILERVARNING LÄNGRE NER! – och höll bokstavligen på att bryta ihop av gråt. Jag visste inte att Meryl Streep var död i filmen. Bara det var sjukt sorgligt och satte direkt tonen för mitt mode. Jag mer eller mindre grät hela filmen igenom. Mest glädjetårar men oxå tårar av vemod.

Men på slutet när Sophie skulle döpa sin son – utan sin mamma – och hon med tårar i ögonen gick in i kyrkan… då hände det något hos mig… Jag tänkte tillbaka på mina döttrars dop och kunde inte föreställa mig att inte min mamma skulle vara där.
Man såg hur Sophie nästan gick sönder av saknad. Shit, mitt hjärta höll på att brista och jag fick verkligen behärska mig för att inte gråta högt. Tårarna bara rann och jag kunde inte sluta. Var helt jävla förstörd. Jag har gråtit till oändligt många filmer, men såhär mycket kan jag inte minnas att jag någonsin gråtit till någon film.

… min Elena var sådär road av att jag grät. Hon bara ”Mamma, du bölar väl inte?” 🙂

Jo, mamma bölar. Big time. Och min dotter skulle bara veta hur många gånger jag dolt för både henne och hennes syster, att jag gråter.
Sist var nog när vi satt tillsammans i bilen i Grekland och radion spelade ”H mana en krion neron”, en pontisk sång som handlar om mammans betydelse.

Shit alltså, jag bryter nästan ihop när jag hör den här sången.
Jag minns när en av mina väninnor gifte sig i Grekland för mer än tjugo år sedan och orkestern spelade just den här låten vid ett tillfälle. Vi bröt nästan alla ihop. Väninnans mamma hade dött innan hennes bröllop. Det blev så sorgligt.
Usch, nu är jag lite låg.
Dags att ringa min fantastiska mamma <3

Önskar alla fina en härlig dag!

Comments are closed.

Translator

Arkiv