Monthly Archives: augusti 2018

Idag började hon på Juristprogrammet!

Jag är såå stolt!

Utanför Juridicum i Lund. Här ska hon spendera mycket tid de kommande 4,5 åren.

I somras skrev jag nedan inlägg på Facebook om hur stolt jag var (är!) över att att min Elena kommit in på Juristprogrammet …


… och nedan ser man hennes inhjärtade kommentar som svar på mitt inlägg…


Allt jag är, är tack vare dig mamma”.
Alltså, ”Allt_ jag_är,_är_tack_vare_dig_mamma”.

Det här är det bästa betyget jag kan få som mamma.
(liksom det här betyget som jag fick av min Micaela för några år sedan).
Om jag grät, både då och nu?
Eh, ja. Floder.
Om jag är stolt? Som fan.

Och idag började alltså min förstfödda på Juristprogrammet (Elena är en hel minut äldre än Micaela, till Micaelas förtret, hahaha).
22 år gammal, redan med en examen, i Statsvetenskap i bagaget.
Som en parantes: M skulle faktiskt födas först men eftersom jag blev kejsarsnittad och E låg överst, plockade man ut henne först
).

Och på tal om min Micaela, hon pluggar oxå, dock är det fortfarande lite oklart vilken utbildning hon ska påbörja nästa vecka. Oavsett vilken det blir så kommer det bli bra – hon behöver ändå båda för framtida jobb som projektledare.
Den erfarenheten som Micaela besitter är det få 22åringar som har. Väldigt få. Hon har hunnit med många saker! Och hon är sååå grym!
Bilden på oss är från Skopelos i somras <3

(retuscherad av min kompanjons man, hehe).

Mina döttrar gör mig så sjukt stolt varenda dag. V A R E N D A dag.
Och nej, jag vill inte ha ”beröm” för det jag gör för mina tjejer – jag VILL göra allt för mina döttrar. Herregud, man vill väl finnas där för sina barn. Det ingår i föräldrapaketet!

Nu back to work. Tata alla fina <3

Hur känslig kan man vara egentligen?

Jag har på senare tid blivit ännu mer känslig än vad jag brukar och kan gråta för minsta lilla. Alltså, verkligen för minsta lilla – både glädjetårar och sorgetårar.

Såg Mamma Mia häromdagen – OBS! SPOILERVARNING LÄNGRE NER! – och höll bokstavligen på att bryta ihop av gråt. Jag visste inte att Meryl Streep var död i filmen. Bara det var sjukt sorgligt och satte direkt tonen för mitt mode. Jag mer eller mindre grät hela filmen igenom. Mest glädjetårar men oxå tårar av vemod.

Men på slutet när Sophie skulle döpa sin son – utan sin mamma – och hon med tårar i ögonen gick in i kyrkan… då hände det något hos mig… Jag tänkte tillbaka på mina döttrars dop och kunde inte föreställa mig att inte min mamma skulle vara där.
Man såg hur Sophie nästan gick sönder av saknad. Shit, mitt hjärta höll på att brista och jag fick verkligen behärska mig för att inte gråta högt. Tårarna bara rann och jag kunde inte sluta. Var helt jävla förstörd. Jag har gråtit till oändligt många filmer, men såhär mycket kan jag inte minnas att jag någonsin gråtit till någon film.

… min Elena var sådär road av att jag grät. Hon bara ”Mamma, du bölar väl inte?” 🙂

Jo, mamma bölar. Big time. Och min dotter skulle bara veta hur många gånger jag dolt för både henne och hennes syster, att jag gråter.
Sist var nog när vi satt tillsammans i bilen i Grekland och radion spelade ”H mana en krion neron”, en pontisk sång som handlar om mammans betydelse.

Shit alltså, jag bryter nästan ihop när jag hör den här sången.
Jag minns när en av mina väninnor gifte sig i Grekland för mer än tjugo år sedan och orkestern spelade just den här låten vid ett tillfälle. Vi bröt nästan alla ihop. Väninnans mamma hade dött innan hennes bröllop. Det blev så sorgligt.
Usch, nu är jag lite låg.
Dags att ringa min fantastiska mamma <3

Önskar alla fina en härlig dag!

Det bästa jag har ❤️

Mina fantastiska döttrar!

Så vackra, underbara, snälla, smarta, generösa, roliga, omtänksamma, mm, mm. Superlativen räcker inte till för att ge en bild av mina döttrar.
Shit alltså, som jag älskar dom <3
Gör mig så stolt varenda dag.

Jag i min favorit-tisha som mina barn gett mig <3

I have all I need!

När man glömt sina lösenord …

… har man varit ledig länge 🙂

Det hände iallafall mig när jag kom tillbaka till mitt halvtidsuppdrag (som projektledare på Region Skåne). Inte första gången jag glömmer, men förhoppningsvis sista. Och senast jag glömde något lösenord måste ha varit mer än 15 år sedan.

Det tillhör alltså inte vanligheterna, puh 😅

Nu back to work!

Lazy days about to end..

… fast såå lazy har mina dagar faktiskt inte varit. Jag har jobbat en hel del här (och nej, jag klagar inte), men min grymma kompanjon har absolut dragit det tyngsta lasset.
Känner mig iallafall hyfsat utvilad och jag har nog hunnit med det jag velat göra och träffa dom jag har velat träffa.

Nedan gos i byn Dorkada med min kusin Christinas fantastiska dotter Evgenia <3


Hängt med min kusin Makis underbara fru Olga och deras härliga barn, Asteris, Maria och Evripidis.
Såklart har vi även mötts av kor på vägarna, det har nog aldrig hänt att vi kört från Kilkis till Dorkada utan att möta kor eller getter på vägen, hahah.

Umgåtts med kusinen Rina, det har blivit många kaffe, drinkar och middagar.
Vi har varit ute och handlat, jag köpte nedan leopardmönstrade pantofles 🙂 snygga va? Slog dock ihjäl mig, som vi säger på grekiska, dvs jag fick skoskav efter att ha använt dom i fem minuter.

Ett annat mycket kärt återseende häromdagen blev det med våra kusiner Stella och Dimitris, Stella har jag inte träffat sedan 1992 (!) då hon kom till Sverige och hälsade på, hon har bott på Kreta fram till förra året. Dimitris och hans fina fru och barn har vi träffat varje sommar.

Kreta – jag måste vara bland dom sista personerna som aldrig varit där. ”Alla” säger att Kreta är ett måste att åka till. Mina föräldrar har varit där massor med gånger och jag har oxå mycket släkt där. Och ändå har jag aldrig varit på Kreta.. men faktum är att jag faktiskt länge velat åka dit men det har bara inte blivit av. Får väl ta tag i det snart och planera en tripp.

Konstaterar än en gång att livet är underbart. Fastän jag snart åker hem. I ärlighetens namn ska det bli skönt att komma in i rutiner igen. Jag älskar att ta dagarna som dom kommer men någon ordning måste det ändå finnas.
Jag tjatar jag vet, men jag är så oerhört lyckligt lottad. Tacksam och ödmjuk för allt jag har.
Peace out <3

Jag är på riktigt lyckligt lottad

Dagarna går sin gilla gång. Även idag har varit en riktigt bra dag. Det är alla mina dagar, nu när jag tänker efter. Jag har hängt i byn hos min älskade faster Noula.

Sen har jag hängt med ytterligare ett par personer, jag skrev om dom för ca en månad sedan, människor som jag har kommit att tycka så oerhört mycket om fastän den naturliga kopplingen sedan länge är borta.
När jag körde till dom blev jag återigen påmind om min bästis Billy, han som dog i en jaktolycka för snart 20 år sedan (herregud, den 30/8 är det 20 år sedan han dog, har skrivit om honom flera gånger), Billy ligger begravd i byn efter. Just den här sträckan kommer för alltid att påminna mig om Billy <3

Iallafall, innan jag gick fick jag med mig päron och cake. Så gott! Och kolla i vilken påse jag fick päronen i!

.. jag fick oxå tips på bra ansiktsrengöring. Ska testa det!

Som sagt, jag är lyckligt lottad <3
Mycket!

Barndomsbästis på besök, 30 år senare


Såhär såg jag ut när jag körde mot Pefkochori tillsammans med min systerdotter Anna för att möta upp Viktor, min barndomsbästis och hennes dotter, tillika min guddotter, för en veckas bad i Halkidiki tillsammans. Jag vet, jag ser ut som lite ”kusinen från landet”, men jag kunde inte låta bli, hahaha.



Min söta guddotter Anna

Vi hade många mysiga kvällar med långa samtal om livet och vår vänskap som varat i alla dessa år, sedan vi var tio år gamla <3

Min söta systerdotter Anna i vattnet 🙂



Jag älskar bananasplit. Lite för mycket kanske, hahaha.

Vi tillbringade även ett par dagar i Kilkis, nedan fikade vi på Da Vinci.

.. och nu har hon åkt hem. Jag är så glad för våra dagar tillsammans.

Trevlig kväll önskas alla fina människor!

🤮🤮🤮

Jag lyckades ändå vara i Grekland i flera veckor utan att springa på den största idioten som dessvärre oxå är här samtidigt som jag. Min fd så kallade väninna, ni vet den där korkade lilla smutsen (bokstavligen lilla) som jag skrivit om vid ett par tillfällen, bla här.
Jag var ute på stan med min syster häromveckan och när vi var på väg ut från en affär så möttes jag öga mot öga, eller ja, öga-mot-öga är en grov överdrift, hon når mig till midjan, den här lilla smutsen är 1,10 lång med armarna uppsträckta. 1.10 bred oxå hann jag oxå konstatera när hon rullade in i affären.
Jag utbrast ”vilken tur att vi sticker nu”, eller något sånt, och den feta lilla smutsen ska ha sagt ”oh ja”, enligt min syster. Jag hörde inte att hon sa det. Tur var väl det, annars kanske jag hade kläckt ur mig något mer.
Vilket såklart är så under min värdighet. För att inte nämna att hon inte ens är värd besväret att kommenteras. Men tyvärr kunde jag inte help myself utan det kom spontant (och jag är hyfsat stolt över att jag inte klappade till henne för två år sedan och planterat henne på plats med ett enda slag). Det om något hade definitivt varit under min värdighet för den fula, korkade feta smutsen är såå inte värd att ta ett straff för.

Nåväl, jag får väl hoppas på att jag slipper se hennes fula tryne framöver.

Nu tillbaka till det jag gjorde innan, nämligen bada i Pefkochori!

Tata folket, jag önskar alla fina människor en härlig dag!

Translator

Arkiv