Varför ska det vara så svårt egentligen?


Varför är det så svårt att erkänna när man har gjort fel?
Nu ska ovan bild föreställa en ”rolig” bild, precis som texten; ”varför kan inte alla bara erkänna när dom har fel? Hade jag haft några fel hade jag erkänt dom” – men när man tänker efter är det inte så roligt. Speciellt inte i verkligheten.
Många relationer har avslutats pga att det finns personer som konsekvent vägrar att se sina fel. Än mindre be om ursäkt.
Jag har tex lämnat personer som inte har förmågan att inse när dom har fel. Jag kan inte umgås med folk som saknar självinsikt. Eller med folk som bara ska överösta en och avbryta när man sakligt och i lugn ton försöker förklara något. Folk som bara ska ”attackera” en och vägrar lyssna. Nej, jag är förbi det. Jag vill inte ha det i mitt liv. Tar för mycket energi och tillför mig ingenting.

Är det verkligen ett sådant ”nederlag” att erkänna eventuella fel? På riktigt, alltså? Hur är man funtad? Varför ska det vara så svårt? Det är väl bara att erkänna? Och samtidigt tacka för att man (förhoppningsvis!) lärt sig något nytt? För innerst inne måste man väl vara medveten om att man har fel? Eller skiter man i att man förlorar folk på vägen?

Jag har lärt mina barn sedan dom var små att man måste kunna säga förlåt när man har felat. Det är inte svårare än så.
Och det ska gudarna veta att både jag och mina döttrar har fått säga förlåt till varandra många gånger genom åren när vi agerat fel. Vår relation är viktigare än vår eventuellt sårade ”stolthet”. Jag ser dock inget stolt eller ärofyllt i att inte kunna säga förlåt eller inse när man felat. Vi gör alla fel.
Och det mest mogna är naturligtvis att erkänna det.
Tycker jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Translator