Firat med svärföräldrarna?


En tyst minut för alla som firade helgerna med sina svärföräldrar” betyder ovan rader.
Det kan ju vara en hemsk upplevelse, beroende på hur svärisarna är. Och faktiskt även beroende på hur svärsonen/dottern är. Men det behöver inte nödvändigtvis vara en dålig erfarenhet.
De få ”svärföräldrarna” jag haft har oftast varit fina människor, i synnerhet de jag hade för ett par år sedan. Tyvärr lever inte den ena längre, men de var/är på riktigt helt fantastiska människor. Och känslorna är ömsesidiga, jag vet att dom tycker oerhört mycket om mig oxå.

Svärföräldrar brukar gilla mig. Såklart dom gör, jag är ju helt bedårande, hahaha!
Skämt åsido. Min första kärlek I (eller H om man vill), hans mamma gillade inte mig (!). Inte för att hon hade lärt känna mig och inte gillade min person. Nej, hon gillade inte mig för att jag gjorde ett studieuppehåll och jobbade som bartender i Grekland.
Till viss del kan jag ha förståelse för det – nu. Men då hade jag ingen förståelse för det alls. Hon kände ju inte mig. Herregud, jag var 19-20 år. Bartenderjobbet var en kul tillfällig grej. Och hennes son jobbade oxå i baren, ska tilläggas..
Och eventuellt handlade det oxå mycket om att jag bodde i Sverige och hon ville inte att hennes son skulle lämna Grekland. Det förstår jag definitivt.
Och för att ge ”ex-svärmor” lite cred så var jag väl inte direkt ”wife-material” på den tiden. Men jag dyrkade marken hennes son gick på.. Och han dyrkade mig.. Det borde ha räckt. Wife-egenskaperna hade kommit med tiden. Vilket det oxå gjorde några år senare.
Nu nästan 30 år senare tror jag att hon överhuvudtaget inte alls har samma tankar om mig… Kanske hon tillochmed ångrar sig lite..! Vem vet.
Saker och ting hade kanske sett annorlunda ut om hon hade lärt känna mig och gett mig en chans. Men jag spekulerar inte i det. Det blev som det blev och jag är absolut inte ledsen (men det tog fyra år att komma över I.. jeeeesus. Fyra år! Ofattbart).
En rolig incident som hände när jag var i Grekland i september var när jag och mitt sällskap sprang på I´s mamma på ”pazari” (”torget”) i Kilkis. I´s mamma kände inte igen mig – och jag kände inte igen henne heller! Mitt sällskap, som pratade lite kort med ”ex-svärmor” vet att jag & I var ihop, och hon frågade mig: ”Kände du inte igen tanten? Det var I´s mamma!”.
Jag hade självklart hälsat om jag hade känt igen henne.

Mina ”svärisar” som jag hade för ett par år sedan, vi kände definitivt inte varandra särskilt väl heller, men är man god människokännare och har förmågan att se vad den andra går för, då kan man bilda sig en uppfattning. Vilket vi snabbt gjorde med varandra. Jag tyckte direkt om dom, redan vid första mötet. Och dom tyckte direkt om mig oxå.
Som sagt, underbara och rättvisa människor med sunt förnuft och rätta värderingar. Dessvärre är bara en kvar i livet. Och till skillnad från relationen med I, att jag inte är ledsen över hur det slutade (även om det tog fyra år att komma över honom), så var jag uppriktigt ledsen över det här (och denna sonen var jag över för längesedan).
Sen tror jag att man älskar sina svärföräldrar och resten av sin respektives familj, eftersom man ju älskar sin partner. Dom är ju en del av personen som man älskar.
Det sägs ju att äpplet inte faller långt från trädet, men ibland gör det. Så till den grad att man ifrågasätter om äpplet verkligen kommer från samma träd.

.. och så hittade jag nedan facebook-test, hahahha!

Som vi alla redan vet, det som står på facebook, det är supersant!
Om någon mot all förmodan undrar vad I´s mamma skulle tycka om en eventuell återförening nästan 30 år senare (vilket såklart inte är aktuellt), kan jag meddela att hon med största sannolikhet hade tagit emot mig med jäkligt öppna armar! Oh yes, det hade hon.

Hittade även nedan, det betyder ”Hade du levt ihop med din svärmor om din man hade bett om det?”.
Med ”svärmor” som jag hade för något år sedan: absolut! En alldeles underbar kvinna som jag lätt hade tagit hand om och hjälpt om hon hade behövt och velat.
Hennes son däremot.. honom är jag inte så säker på att jag hade velat ha med i dealen, hahahh.

Nej gott folk, älska era svärisar, dom är en del av din partner. Älskar du din partner, bör du rimligtvis oxå älska partnerns familj. Fast kanske inte om det är svärföräldrar from hell…

Tata så länge då <3

6 Responses to Firat med svärföräldrarna?

  • Jeanette says:

    Du är den snällaste människan jag känner.!!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Ja, jag är snäll, hahah 🙂 Tack!

  • Richard says:

    Det är väll vanligare i er kultur att ta hand om de sina. Något vi svenskar borde ta efter.
    Sen är ju du med ovanligt snäll 🙂

  • Nina Pedersen says:

    Hej Daniella, tack för en fantastiskt intressant blogg med många tänkvärda inlägg.
    Jag vill berätta min historia. Jag träffade mannen i mitt liv ganska sent. Han var frånskild och hade två barn, jag hade aldrig varig gift och hade inga barn.
    I början älskade jag hans döttrar men efterhand som vi flyttade ihop och hans döttrar bodde varannan vecka hos oss var jag inte lika entusiastisk längre. Flickorna var oförskämda, otrevliga och ouppfostrade. Det värsta var att min sambo aldrig sa ifrån. Deras beteende fick aldrig konsekvenser och dom kom alltid undan med allt. Jag slets mellan kärleken till min sambo och hatet till mina styvdöttrar. Det gick så långt att jag till slut inte stod ut med att bo hemma när flickorna bodde hos oss.
    Det blev en ohållbar situation och vår relation gick oundvikligen i kras. Min sambo vägrade förstå min frustration när han inte tillrättavisade flickorna. Jag själv kände inte att det var min sak att tala styvdöttrarna till rätta. Otaliga gånger fick jag slängt i ansiktet att jag inte var flickornas mamma, om jag någon gång sa ifrån. Inte ens då tog min sambo mitt parti.
    Med denna kommentaren vill jag bara säga att kärleken till ens partner inte nödvändigtvis behöver innebära att man även älskar dennes familj. I vårt fall räckte det inte med kärleken. Jag har analyserat mitt beteende och ifrågasatt om jag kunde ha agerat annorlunda. Var jag innerst inne svartsjuk på döttrarna? Älskade jag verkligen min sambo?
    Jag lever idag i en annan relation men min före detta sambo är fortfarande den enda mannen jag vill ha. Men hans döttrar, nej tack.
    Mvh Nina

  • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

    Hej Nina och tack för din kommentar. Vad synd att det inte höll mellan mannen i ditt liv och dig. Det framgår inte om ni fick gemensamma barn. Jag antar att ni inte fick det. Det framgår inte heller hur gamla din ex-särbos barn är. Om dom snart är i ”flytt-ålder” kanske ni kan reparera ert förhållande. Jag blir lite ledsen när jag läser att han är mannen i ditt liv, och ni inte är tillsammans. Kärleken är något alldeles underbart och kan man vara med sin själsfrände så ska man. Tycker jag <3
    Önskar dig allt gott och tack än en gång för din kommentar. Lycka till!

Translator

Arkiv