Monthly Archives: september 2017

Det där sveket jag berättat lite om …

… det som jag lovat att redogöra för vid tillfälle, det blev jag påmind om när jag såg ett avsnitt av Investigation Discovery häromdagen, som är ett av mina favoritprogram.
Programmet handlade om en kvinna som mördade sin väninna för att väninnan började dejta kvinnans ex.
Jag har oxå råkat ut för en sådan ”väninna”. För ca 1,5 år sedan. Men lugn, jag har naturligtvis inte mördat henne. Om jag ska ta ett straff för någon ska personen vara värd det. Och det är som ni förstår, inte min så kallade ”väninna”. Hon är inte värd ett skit.
Jag såg direkt på min så kallade ”väninna” att hon ville ha min kille första gången hon såg honom med mig. Det var verkligen supertydligt.
Men jag kände mig överhuvudtaget inte ens hotad av henne, av flera anledningar:
Dels för att jag kände henne, jag visste att hon inte är särskilt smart, på nivå så att nästan lågbegåvade framstår som intelligenta i jämförelse.
Sedan för att hon hade (och har fortfarande) ett mycket välförtjänt rykte om att vara med alla.
Men framförallt för att min kille hade berättat saker om henne, saker som var riktigt, riktigt nedvärderande, såsom att hon var smutsig, luktade illa och var allmänt vidrig.

Dessa inte så smickrande och riktigt nedvärderande sakerna berättade jag naturligtvis för min så kallade ”väninna” när jag fick vetskap om sveket jag utsattes för av henne, men tyvärr även av min exsärbo. I ett meddelande till dom båda. Som jag förvisso skrev i affekt, men som jag inte ångrat en sekund. Ångrar bara att jag inte skrev mer.
Och hör och häpna; jag fick veta att min ex-särbo erkände att han sagt alla dessa nedvärderande sakerna om henne (!!) och_hon_var_med_honom_ändå_efteråt (!!!!), – kan ni fatta????
Så ni förstår att denna så kallade ”väninnan” utöver att hon inte är särskilt smart och har välförtjänt dåligt rykte, så saknar hon totalt självrespekt oxå.
Vara ihop med någon som talat så nedvärderande om en??? Aldrig i livet!! Dvs om man är normalbegåvad. Och har lite skam och/eller heder i kroppen.

Hon var inte min allra närmaste kompis, hon bodde i Grekland, men vi umgicks på middagar och drinkar så gott som varje sommar i ca 25 års tid. Jag var dessutom hennes kund i lika många år.
I efterhand försökte hon dessutom förneka att vi ens var vänner. Många skrattade åt det påståendet. Well, det är väl en förklaringsmodell som passar henne. Då framstår hon ju inte som en lika rutten och hemsk person. Tror hon. Hon är riktigt sjuk i huvudet.
Hon är som ni oxå förstår inte insatt i den oskrivna regeln att väninnors killar, nuvarande, eller ex, är off limits. De flesta någorlunda normalt funtade och normalbegåvade människor förstår detta. Men inte hon.
Hon, min så kallade ”väninna” har tillochmed fått stryk av en tjej som heter Lena för att hon låg med Lenas man. Hon var med en Vasos man med.. fast en av männen låg faktiskt aldrig med henne, och för det hade den så kallade ”väninnan” enorma komplex.
En av hennes närmaste vänner har dessutom kallat henne för ”skoupa”, det betyder sopkvast/dammsugare och jag gissar på att det innebär någon som ”är med alla, som tar allt”.
Vi vet alla vilken skoupa hon är” – hans exakta ord, när jag berättade vad hon gjort.
Förvånar mig inte ett dugg. För vi vet alla precis vilken skoupa hon är, alltid varit, och alltid kommer förbli.

Iallafall, att mörda den så kallade väninnan som hon i dokumentären gjorde, varför det liksom?? Varför ens komma på tanken att ta livet av en sådan rutten och motbjudande människa som den här ”väninnan” i dokumentären (oxå) var?
Nu sitter ju kvinnan inne på livstid för någon som definitivt inte ens var värd besväret!
Jag skulle aldrig ta ett straff för den smutsiga lilla sakens skull. Bokstavligen lilla alltså. 1.10 kort med armarna uppsträckta.
Kvinnan i dokumentären kunde väl bara ha gjort som jag gjorde, nämligen att nöja sig med att berätta vilken vidrig och illaluktande smuts den så kallade ”väninnan” är?
Fast jag behövde inte säga så mycket. Folk visste redan mycket väl vem hon är och vad hon går för. Och det jag berättade var varken nyheter eller lögner.
Och jag har berättat allt för samtliga av våra gemensamma vänner och bekanta, i både Grekland och Sverige. Alla vet exakt vad som hänt. Ingen var förvånad…

Mina vänner berättar oxå gladeligen det dom hör och ser, som när hon tex var i min hemstad Malmö på juldagen och mycket desperat erbjöd sig till en gammal fling till mig. En kille hon inte visste något om.
Och så hör jag oxå att hon skämmer ut sig fullständigt på facebook genom att göra inlägg som nästan alltid anspelar på sex eller att hon förtvivlat ber om att man ska bli kär i henne. Suck. Hur patetiskt är inte det.
Att hon har en tonårsdotter som kanske inte borde läsa vissa saker om sin mamma, det ägnar hon inte en tanke.
(Fast.. om man överhuvudtaget ska kunna tänka, så förutsätter det att man har en fungerande hjärna. Det saknar hon).

Nu har hon dessutom flyttat till Sverige i tron att hon skulle leva ihop med min ex-särbo. Tillåt mig gapflabba.
Snacka om att karma bet henne i röven direkt.

Min ex-särbo? Jag kommer aldrig förstå hur han tänkte, att han hade det mycket dåliga omdömet och den extremt dåliga smaken att vara med den där smutsen, det kommer jag aldrig förstå – även om jag tror mig veta varför han gjorde det.
Mycket glädjande är det iallafall att ganska många som känner oss, alltså mig, min exsärbo och min så kallade ”väninna”, oxå var uppriktigt förvånade över hur han kunde gå från mig till den där. Något jag oxå uppriktigt undrat över.
Jag vill av olika anledningar inte gå in på honom. Han gjorde sig av med henne ganska snabbt, han förnekade att han ens var ihop med henne i ett telefonsamtal han och jag hade förra sommaren. Det talar ju lite till hans fördel iallafall.
Hursomhelst så hyser jag inget agg mot honom utan jag önskar honom bara allt gott.
Min så kallade ”väninna” däremot… henne skulle jag inte ens pissa på om hon så stod i lågor…

Och det ironiska är att nu går hon omkring och snackar skit om honom, alltså om min ex-särbo, och säger att han är värsta psykopaten, att han har storhetsvansinne, är sjukligt egenkär, att han är sjuk i huvudet och fullständigt galen – hon säger detta om honom, hon som som tillochmed avslöjade hans mycket privata och ytterst personliga hemlighet. Till flera personer. Personer som uppenbarligen inte kan hålla tyst.
Herregud…hur fan kunde hon göra det?
Hon borde egentligen bara ta och hålla käften och skämmas över vad hon har gjort. Men nej.. hon går omkring och är lyckligtvis ovetandes om hur jävla pantad hon är.

Att ens skriva detta om henne är verkligen så under min värdighet och definitivt inte värt min tid. Men vad kan jag säga, jag fick tio minuter över, hahaha.
Det där avsnittet på Investigation Discovery brought some memories back.. Tur att man kan skratta åt eländet nuförtiden! Och tur att hela denna historien bara inneburit positiva saker för mig. Riktigt positiva saker 🙂

Till alla fina människor där ute: önskar er allt gott! <3

BoxLadies

… inte BoSSLadies – även om vi är det oxå 🙂
Helgens tjejmiddag nummer två (den första var FAB9-dinner hos min partner in crime Patricia) och den andra middagen var Box-middag hos min poddpartner in crime Helene, fastän vi har ett litet uppehåll just nu).

Vad är då en Box-middag undrar ni säkert. Det undrade jag med. Det innebär att vi nio som var bjudna på middagen skulle skriva ner vad vi hade för mål kommande år, lägga ner brevet i en box och mötas igen om ett år för att se vad vi har skrivit och såklart, se om vi uppfyllt våra mål.
Det var faktiskt kul. Och utmanande. Man fick liksom tänka till… Vissa skrev jättemycket, andra bara några få rader. Sedan skulle man läsa upp för de andra tjejerna vad vi hade skrivit. Vi var ganska utlämnande och berättade saker ur våra liv. Shit så många olika öden det finns. Det blev väldigt djupt ett tag… alla hade vi någon historia som hade skakat om oss mer än något annat. Vissa mer allvarliga.


Med bästa Helene <3


… och så var det ett roligt sammanträffande för både Patricia & Helene bjöd på samma rätt, kreolsk gryta, hahhaa.
Vilken tur, för det var skitgott!

Det har varit en riktigt härlig helg. Utöver tjejmiddagarna så har jag varit på min bästis´ sons kalas.
Och så har jag delvis renoverat mitt badrum.

.. och om några veckor väntar ett ännu större renoveringsprojekt. Förbereder mig mentalt..
Inför det projektet målar jag om nedan trähylla som jag fick av min soulmate Alexia för en herrans massa år sedan. Vi brukar skratta åt att hon köpte hyllan för nästan 1000kr och kort därpå sänkte IKEA priset till hälften. Typiskt.

Nu förbereda kommande vecka. Tata alla fina människor!

Såhär borde jag alltid börja mina dagar

.. eller avsluta: med en löprunda!

Idag sprang jag 10km, sprang hem till mina älskade föräldrar, åt god middag och fick sedan skjuts hem. Gjorde mig därefter redo för för kvällens tjejmiddag hos Helene.

Var på middag igår oxå, FAB9-dinner, denna gången hos min grymma kompanjon Patricia.
Nedan Dora, Magda, Patti, undertecknad & Matilda

Vi var uppdelade i två lag och höll på med ett quiz som Pattis man Peter överraskade oss med!


… och detta kan ha varit den godaste cheesecaken jag någonsin ätit! Förstår ni nu varför jag måste springa så mycket och ofta!? (minst 7-10km varannan dag…).

Tata gott folk, önskar er allt gott <3

Föreläsning för #BossLadies – check!

Igår hade jag förmånen att föreläsa för nätverket EMC (en plattform för unga upcoming bossladies) och det var så himla kul att mötas av dessa drivna tjejer som verkligen vill något, som vill göra skillnad, som har ambitioner och drömmar!
Så coola ladies – och så relevanta frågor efteråt!

Med Apollonia & Afrodite, grundarna av EMC

.. och så några omdömen som jag blev så glad över.
Jag är verkligen stolt och ödmjuk inför alla erfarenheter jag plockat på mig genom arbetslivet.
Men oxå så tacksam för förtroendet att få föreläsa om min resa, om hur jag tagit kontroll över ibland omöjliga och inte så roliga situationer.
Man lär sig något nytt varje dag – klyscha jag vet. Men ack så sann.
Nu back to work!

Tata folket, önskar er en härlig dag <3

När en 20-åring blows you away

IMG_0313 (1)
Jag träffar ofta ungdomar som berättar mycket för mig och jag är mycket stolt och glad över förtroendet jag får.
För några år sedan fick jag höra om en tjejs fd pojkvän, som efter att det hade varit slut mellan dom i mer än ett halvår, plötsligt hörde av sig och skrev ett jättefint mail till exflickvännen. Deras uppbrott hade inte varit det bästa.
Killen inledde med att be om ursäkt om han störde, men att han ville säga förlåt för att han hade betett sig så illa när dom gjorde slut, och att han inte borde ha varit så kall och elak. För det förtjänade inte den här tjejen.
”Jag önskar dig allt gott. Och förlåt”, avslutade han med.
Shit alltså. Vilken kille. Vilken kille! Så oerhört moget agerande av honom. Notera, den här killen var då 20 år. Ja, ni läste rätt. Tjugo. Och ändå var han så mogen.

Jag vet människor som är dubbelt så gamla och som inte har ens en fjärdedel av denna unga killens mognad, eller mod eller insikt heller, för den delen. Mod, för att man riskerar ju ändå att skickas tillbaka till stenen man kröp upp från (om mottagaren fortfarande är arg), och insikt ja, man ska ju helst ha förstått att man har betett sig illa. Det finns ju dom som inte ser några som helst fel med sina actions.
Och mognad, ja.. om man hade varit mogen in the first place så hade man kanske inte betett sig så… Är man 20 kanske man kan komma undan med det. För att man är 20 år! Men knappast annars.

Om tjejen tog tillbaka honom? Nope, det gjorde hon inte. Och det var inte syftet med killens ursäkt. Han hade kommit till insikt och ville ta ansvar för hur han agerade. Shit så moget av honom. Så extremt moget.
Jag är imponerad av denna killen och inser att det finns hopp.

Trevlig måndag folket <3

Ordningen återställd!

Mina föräldrar är hemma igen!


Känns tryggt och bra.
Som jag älskar dom! <3

Min Elenas tur att flytta utomlands …

Om några veckor är det min Elenas tur att flytta utomlands pga studier, hon åker till RomItalien, som oxå var hennes förstaval.
Av ca 350 sökande elever var min dotter en av ca 25 elever som blev antagen till utlandsstudier via högskolans Erasmus-program, jag skrev om det i början på april (och jag är fortfarande sjukt stolt!).
Jag har sedan dess försökt förbereda mig mentalt… igen. Jag har ju varit med om detta en gång tidigare, när min Micaela flyttade till GlasgowSkottland för två år sedan.
På nedan bilder smygfotade jag mina döttrar när vi gick mot gaten för att lämna av min Micaela…<3


Vi blev oxå smygfotade visst, haha. ”Vi” i detta fallet var min (på ovan bild bortklippta) ex-särbo och jag. Och det slår mig plötsligt när jag ser bilden och kastas tillbaka, att han faktiskt var ett mycket stort stöd för mig. Mycket större stöd än jag insåg då. Förmodligen insåg nog inte han heller hur stort stöd han faktiskt var.

Minns att jag kämpade för att inte gråta när vi vinkade hejdå, men jag klarade naturligtvis inte av att hålla tillbaka tårarna. Och jag grät när vi kom hem. Kändes så tomt, på något sätt.
Och snart är det alltså min Elenas tur. Kommer inte vinka av henne på Kastrup, utan jag åker med henne till Rom för att hjälpa henne komma i ordning. Tjejernas pappa åkte med Micaela till Glasgow.

Naturligtvis tycker jag det är roligt och är glad för min dotter. Men det är oxå så svårt… Man är liksom van vid att ha sina barn hemma. Och fastän man, jag, såklart förstår att ens ungdomar någon gång kommer att flytta, att det är ett självständigt och oberoende liv vi förbereder dom för, så är det ändå svårt när dom väl tar steget.

Min vackra Elena (och smarta, generösa, roliga, kreativa, ödmjuka, omtänksamma mm, mm!).

Nedan kom förresten i brevlådan för ett tag sedan.
Nej, det är verkligen inte aktuellt med en flytt till Uppsala once hon kommer hem från Roma!

.. as if Elena skulle fråga liksom… <3

Jag önskar mina döttrar allt gott i livet och jag finns här forever and ever, that goes without saying – och tack o lov så vet dom det.
Elena & Micaela vet att jag alltid bara är ett samtal bort, och att det inte finns något som jag inte skulle göra för mina fantastiska döttrar.
Älskar dom beyond vett & sans <3

Det här med att ångra sig

Nedan FB-inlägg gjorde jag 2012, men lite då & då så funderar jag över det; ska/bör/får man ångra något man gjort eller är det big no-no? ”


(Sorry för fingrarna…).
Alla” säger ju att man aldrig ska ångra något man gjort, men jag vet många som ångrar jättemycket.
Jag själv kan oxå ångra en del saker jag har gjort eller sagt. Eller inte gjort eller sagt (så bilden är inte helt sann, jag ångrar visst en del).
Fast till det senare finns det ju tid. Jag kan fortfarande säga/göra det jag vill. Om jag nu vill det tillräckligt mycket.
Jag kan tex ångra vissa ”mindre” saker, att jag inte sagt ifrån vid vissa tillfällen när jag borde.
Jag kan ångra ett köp jag gjort, eller inte gjort.
Men jag tokångrar en mycket allvarlig sak som jag gjorde för nästan tjugo år sedan, och som skadade flera andra människor, inklusive mig själv. Det kommer jag ångra resten av mitt liv. Jag hade kunnat göra nästan vadsomhelst för att få det ogjort.
Lärdomen i detta var sorgligt och tragiskt nog, att inte vara egoistisk.

Sen har vi en & annan idiot som inte har vett att förstå att dom borde ångra ihjäl sig för vissa saker… men det är ett annat inlägg!

Avslutningsvis, vilken låt kan vara mer passande än Chers ”If I could turn back time” just nu?

Back on track igen då

Nu har jag varit hemma några dagar och det känns (återigen) som om jag inte varit iväg alls. Märklig känsla det där, att jag så snabbt ”ställer om”. Det innebär tack o lov inte att jag inte kommer ihåg eller uppskattar allt jag gjort och fått vara med om på mina resor. Nädå, jag tar med mig alla minnen och plockar fram dom lite då och då.
Just denna Greklandsresan har jag, utöver umgänget med dom jag brukar träffa, haft några riktigt fina möten med fantastiska äkta människor som jag haft förmånen att få lära känna. Människor som är goda ända in från hjärteroten och som jag önskar allt gott. Sådana människor växer inte på träd och jag är tacksam att jag fått lära känna dom.

Nu är det alltså back to work som gäller och det känns väldigt bra. Om en vecka bär det förmodligen av igen, denna gången till Aten. Men inget är klart än. Kommer isåfall att bokas i sista sekunden.

Nu ska jag strax hämta lilla Aliki från dagis, familjens minsting fyller 5 år ❤
Vi ska ut på shopping, hon ska liksom sina syskon få välja födelsedagspresent själv.

Ovan bild på oss togs i Kilkis i somras, och på tal om Kilkis (igen) och min veckolånga Greklandsresa, vet ni vad som var allra bäst med denna resan?
Att det luktade rent och fräscht i Kilkis! Ingen liten smuts så långt ögat eller näsan kunde nå.
Underbart! 😈

Johan Glans World Tour of the World!

Har ni inte sett Johan Glans så är mitt hetaste tips att ni ska! Jag & min Elena såg honom på Malmö Live idag, och det var så himla bra! Han är riktigt rolig. Vi fick många skratt 🙂


Som sagt, har ni inte sett Johan Glans, gör det 🙂

Translator