Dagen då karma kom ikapp mig..

För ca 15 år sedan fattade jag ett beslut som jag bittert ångrar. Mitt agerande hade en fruktansvärt stor impact på andra människors liv och för det kommer jag för evigt vara ångerfull.
Jag var 30 år och får skylla på att jag var ung och dum och inte tänkte längre än näsan räckte.
Jag gjorde en radikal helomvändning efter det här ödesdigra beslutet. Jag inbillade mig att jag var en god människa redan innan, men det kan jag ju inte ha varit när jag kunde göra som jag gjorde då.
Fastän jag gjorde en helomvändning och verkligen levde som en god människa, så kom karma ikapp mig.
Det tog 15 år.
Fastän jag hade bett om ursäkt och rakryggat stått för vad jag gjort och fastän jag de första fem åren så gott som dagligen tänkte på dessa människorna och uppriktigt ångrade mig, så kom karma och ryckte undan mattan under mina fötter. 15 år senare.
Karma i mitt fall, den som ryckte undan mattan under mina fötter, var min (vad jag trodde) sista kärlek, A.

Vi var tillsammans i ca ett halvår och vi älskade varandra så oerhört mycket. Redan efter sex dagar sa han att han älskade mig. Att vår första vecka ihop var den bästa veckan i hans liv.
Han uppvaktade mig så mycket i början, jag fick blommor, vin, hundratals (tusentals!) kärleksfulla sms, meddelanden och telefonsamtal.
Massor med kärleksfulla och gulliga handlingar gentemot mig men även till mina barn (han köpte blandannat julklappar till mina tjejer också), han gav mig en mikrovågsugn när min gick sönder, han fixade en lampskärm som alltid hamnade på snedden när jag dammade …
IMG_0419
… han drog till något rör i badrummet, mm, mm.
Han gjorde en hel del för mig och mina döttrar. För andra kanske detta låter som bagateller men för mig var det handlingar som jag uppskattade sjukt mycket.

Så till slut gav jag efter. Jag släppte garden och tok-föll för honom, trots att jag var livrädd för att släppa in honom i mitt liv. Jag har inte varit så bra på att släppa in människor i mitt liv, det ska erkännas. Jag har haft svårt med tilliten. Men A försäkrade mig att jag var allt han ville ha, att han inte kunde föreställa sig ett liv utan mig, att jag var allt han någonsin sökt hos en kvinna, att han inte kunde – ville! – leva utan mig.
Han älskade mina ögon, han älskade min röst och han älskade att jag visste vad jag ville. Ja, han älskade precis allt hos mig. Speciellt min hjärna som kn****de” honom mentalt.
Jag trodde på honom. Jag kände mig så trygg och så älskad. Så jag gav efter. Och jag var så kär och så lycklig.
Enda ”kruxet” var att han bodde på östkusten. När vi pratade om att flytta ihop så var det han som skulle flytta till mig, fast det låg flera år fram i tiden. Och det var ju okej med oss båda, vi trivdes ju som särbos. Vi träffades hyfsat ofta ändå. Och vi hade det så himla bra. Trodde jag iallafall.

Knappt ett par veckor in på det nya året, bara några veckor efter vår resa till Skottland, ringde han och gjorde slut. En måndag vid 17tiden. Bara sådär. Min värld föll samman. Allt var nattsvart.
Vi som hade haft en alldeles underbar nyårshelg med så mycket skratt ihop, men även tårar (nej, jag berättar inte varför han grät) och jag vann tillochmed lyckopengen som vi greker har i kakan som man alltid äter på nyårsdagen, och som vi åt ihop med min familj. När man vinner den pengen så innebär det att man kommer få ett fantastiskt år.. well.. jag vill aldrig mer vinna den jävla pengen.
Där ligger den.. på min kaffemaskin. Där har den legat sedan jag vann den. Jag ska kasta den. Vill inte köpa något för pengen – då kanske ”den goda turen” (NOT!) stannar kvar hos mig.
IMG_0418
I ett slag förlorade jag inte bara vad jag trodde var mannen i mitt liv, utan även hans fina familj. Som jag förvisso inte alls kände särskilt väl, men som jag ändå tyckte så oerhört mycket om. Dom tyckte mycket om mig oxå, och jag hörde på omvägar att hans föräldrar blev så otroligt ledsna när han gjorde slut.
Jag rannsakade mig själv; vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag kanske borde ha gjort lika mycket för honom som han gjorde för mig?
Det var oftast han som kom till mig, jag var hos honom bara ett par gånger.
Det var oftast han som lagade mat och gjorde frukostar till oss, jag borde kanske ha gjort det mer?
Jag sa från början att jag inte var beredd att flytta till honom, det borde jag kanske inte ha sagt?
Faktum är att jag hade flyttat till världens ände med honom, om han hade velat. Jag hade gjort allt, bara jag fick vara med honom. Det förstod jag först efter att han hade gjort slut.
I efterhand förstår jag att jag tog honom för given. Det borde jag inte ha gjort.

För att göra en lång och mycket sorglig historia kort så har det nu gått nästan ett år sedan vi separerade och vi har ingen kontakt alls med varandra. Han pratar inte med mig, han hälsar inte ens på mig, och han har tillochmed blockat mig på fejan (efter att jag tog bort blocken på honom). Jag önskar verkligen att han tog bort blocken på mig. Det gör jag.

Han hatar mig – och jag har faktiskt slutat undra över varför, eftersom han ändå aldrig lär tala om det för mig. Han vägrade möta mig face-to-face när han gjorde slut (!) trots att han fortfarande älskade mig, sa han, så varför skulle han möta mig nu, när han hatar mig, för att förklara varför han hatar mig? Lär inte hända.
Ibland får man helt enkelt acceptera att man inte kommer få någon förklaring. Jag har accepterat det men det tog lång tid, för jag kunde helt enkelt inte förstå att han, som jag verkligen inte upplevde som varken feg eller konflikträdd, att han inte vågar möta mig face-to-face.

Så jag väljer att tänka tillbaka på vår kärlekshistoria med värme. Det var ca sex underbara, innerliga, roliga, busiga och intensiva månader med så mycket kärlek och skratt. Ett & annat missförstånd oxå givetvis, men vi redde snabbt ut det.
Jag väljer att minnas honom som han var när vi var tillsammans; generös, varm, rolig, kärleksfull. Inte som han blev efteråt. Den personen som han blev, den känner inte jag. Och vill inte känna heller.
Jag känner inget hat mot honom och jag önskar inte honom illa (något många inte kan förstå med tanke på vissa val han gjorde efter att vi separerade, val som fullständigt krossade mig).
Men jag tror att jag vet varför han gjorde dessa val, och det är därför jag inte känner något hat mot honom. Går inte vidare in på det då jag inte vill lämna ut honom. Och nej, det har inte ”bara” med att göra att jag tog honom för given.

Hur kom det sig att jag tänkte på denna oerhört sorgliga historia då? Jo, det börjar ju närma sig jul och då blir jag alltid extra blödig och fundersam. Men oxå för att jag 1) för ett tag sedan satt jag rygg mot rygg med ”anledningen” till min karma på en uteservering, en av människorna vars liv jag raserade för 15 år sedan. Jag har tänkt på mitt oförlåtliga agerande sedan dess. Alla minnen bara kom över mig. Jag har varit så ledsen för det jag gjorde. Hur kunde jag? Fan, man gör inte så.. jag borde ha vetat bättre.. 30 år är inte sååå ungt. Jag borde definitivt ha vetat bättre.
Jag är övertygad om att mitt agerande då för 15 år sedan, är karman som slog mig med full kraft för ca ett år sedan, när min kärlek valde att göra slut. När jag var som gladast, lyckligast och mådde som bäst så fick jag ett av dom hårdaste slagen någonsin i mitt liv.
Men. Fastän jag varit alldeles nedbruten och fullständigt förkrossad över min separation från A, så är det nog inget i jämförelse mot vad de andra gick igenom.
Jag hoppas dock att jag sonat mitt straff och att karma nu låter mig vara. Jag försöker vara en god & snäll människa (mot dom som är goda och snälla mot mig).
..och så tänker jag faktist på att trots att jag bad om ursäkt, gav upprättelse och var djupt ångerfull, så höll jag på att gå under av sorg när karma slog till – tänk då på dessa som inte ber om ursäkt. Som inte vågar stå för vad dom gjort. Som inte ger upprättelse. Hur skoningslöst kommer karma slå mot dom?

.. och 2) för att jag återigen rensade där hemma och hittade den här vinflaskan och chokladen som jag beställde på nätet och som jag tänkte ge min kärlek på julen, men sen ändrade jag mig och ville ge det till honom på hans födelsedag i februari istället – men den hann jag aldrig fira med honom eftersom han gjorde slut en månad innan..
FullSizeRender
Bilden på vinflaskan var från vår allra första selfie, tagen på IKEA i Thessaloniki den 3e augusti förra sommaren. Glömmer det aldrig, vi hade så himla kul där. Jag körde runt honom i en IKEA-rullstol (han gick på kryckor efter en hälseneruptur). Jag har suddat bort hans ansikte på flaskan och chokladen.
Och den där boken ”100 saker jag älskar hos dig”, den köpte jag ironiskt nog tidigare samma dag som han gjorde slut med mig. Så den har jag inte ens öppnat..
Jag hoppas nu att jag inte hittar fler av hans saker. Att detta var det sista.

Jag har flera gånger skrivit att detta är en otroligt sorglig historia och ni undrar säkert varför den är så sorglig? Jo, för  jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med A.
Det var så oerhört svårt att inte få vara med honom. Min bättre hälft – som han oxå beskrev mig som.
Som jag verkligen älskade. Och som verkligen älskade mig tillbaka.
Som jag tyckte jag passade så perfekt med. Ni vet, vi hade samma humor, samma syn på träning och kost, jag gillade hans stil i hemmet, vi gillade att hitta på saker, han var morgonpigg, jag blev det – numera är jag den mest morgonpigga personen i stan! Och flera andra grejer. Vi kunde vara tysta tillsammans. Skratta tillsammans. Bara vara, liksom. Ligga på soffan tillsammans.
Han var allt jag ville ha.
Jaja, nästan iallafall, inte överdriva nu, hahaha.
Skämt åsido, han hade såklart några mindre bra sidor oxå, men dom kunde jag ”överleva”. Precis som han säkert kunde överleva mina.
Så därför är detta en oerhört sorglig historia, när man hittar sin (vad man tror) själsfrände så vill man vara med den personen för resten av livet. Det ville vi båda – men tyvärr valde han, ofattbart nog, att avsluta oss.

Även om det var ganska längesedan nu så händer det att jag tänker på honom och våra fina stunder. Tanken ”what if” dyker oxå upp för vi hade ju så himla roligt ihop.. men den tanken slår jag bort fort som attan. Jag tillåter inte mig själv att fastna i funderingen. Precis därför har jag tex heller inte läst alla våra tusentals meddelanden och sms.
Och visst får jag fortfarande höra från alla håll och kanter (både från folk som känner oss båda och var för sig) att ”det garanterat kommer en dag då han inser vad han kastat bort” och att ”det är hans förlust!”, mm.
Och visst är det hans förlust. Definitivt. Men det är oxå min förlust. Han valde ju att förlora mig. Jag valde inte det. Jag fick bara finna mig i det.
Elaka tungor hävdar att jag ska vara överlycklig över att jag är av med honom… som säger att han inte förtjänade mig, att jag var ”för bra” för honom. Shit, jag gillar verkligen inte att höra sånt. Jag hoppas innerligt att han inte kände sig underlägsen mig. Jag gillade ju att han var down-to-earth och enkel att ha och göra med.
Fast det kvittar nu. Jag är bara tacksam över att jag mår bra.
Jag kan inte ens begripa eller minnas att jag faktiskt mådde så dåligt. Jag vet ju att jag var totalt tillintetgjord de första veckorna men som tur är så minns jag inte det. Jag är en mästare på att förtränga saker som jag inte vill komma ihåg.

Livet har gått tillbaka till hur det var innan A, och för det är jag så glad. Jag är mig själv igen – och det har jag iofs varit ett långt tag.
Det är inte första gången jag känner såhär för en man, och förmodligen inte sista heller 🙂
Och jag hoppas att A oxå mår bra. Faktiskt hoppas jag det.

… och idag är det på dagen ett år sedan som vi åkte till Skottland tillsammans. Där ser man.
Tack Facebook för ”Den-här-dagen”-funktionen.
Nedan några bilder som jag hade sparat från hans Facebook, när vi fortfarande var ”vänner”
img_0132
img_0131
img_4116
Och några bilder som jag tog. Vårt hotell är längst upp till vänster och vi bodde i rummet nere till höger. Minns att jag skruvade upp värmen så att vi hade typ 25 grader i rummet, hahaha.
Jaja.. det var då. Nu är nu. Och nu ska jag till stan.

… och tack Gud för allt som jag har!
I have everything I need <3

14 Responses to Dagen då karma kom ikapp mig..

  • Birgitta says:

    Fina Daniella <3
    Din historia träffar mig ända in i hjärteroten. Himmel, vad jag känner starkt för dig. Du är en god människa. Det är mänskligt att fela. Du glömmer bort det. Jag vet inte vad du har gjort som är så hemskt, men du måste vara snällare mot dig själv.
    Det här var verkligen en dyster historia. Jag försöker läsa mellan raderna. Försöker utläsa det du inte skriver. Du har blivit sårad, hjärtesorg gör så olidlig ont.
    Du måste prata med honom. Han måste prata med dig. Hat är ett starkt ord och varför hatar han dig när du inte hyser annat än bara värme och godhet för honom. Det framgår tydligt att du bryr dig om honom.
    Vännen, saker och ting sker av en anledning. Det är bra med självrannsakan men bara om du är snäll mot dig. En liten tagg i ditt hjärta kommer finnas där så länge du inte får vetskap om alla dina frågor.
    Ni måste prata med varandra. Våga! Det behöver inte vara en sorglig historia. Den kan omvandlas till glädje och värme igen.
    Människor som har älskat som ni får inte sluta på detta vis.
    Sköt om dig fina, fina Daniella.
    Vh, Birgitta

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Fina Birgitta, tack för din kommentar. Du har alltid så fina ord att säga. Ja, jag har blivit djupt sårad, men jag mår bra nu. Det gör jag. Jag är mig själv igen och livet är precis som det var innan A kom in i mitt liv.
      Huruvida vi kommer prata eller inte lämnar jag åt tiden att avgöra. Det fanns en tid då jag funderade på att ringa, men jag hejdade mig alltid i sista sekunden. Och nu har jag inget behov av det.
      Och visst är det sorgligt! Men inget ont som inte för något gott med sig 🙂
      Stor kram!

  • Richard says:

    Sicken tönt! Han är en fegis och förtjänar inte en sådan pärla som dig! Det är män som han som ger oss andra dåligt ryckte! Vet inte vad du gjort men så illa kan det inte va! Tack för ordet!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Dra nu inte alla över en kam Richard :))

  • Carina O says:

    Fina Bella! Så modigt och starkt av dej att dela detta med oss. Jag har känt dej lite grann genom några kortare förhållanden men du var ingalunda så genuint glad som med A. Det var annorlunda med A. DU var annorlunda. Olikt de andra förhållandena som du hade.
    Du måste förlåta honom att han svek dej (och beröm till dej som inte ens nämner den lilla saken, henne ska du avgjort inte benåda!!) Du vet ju varför han gjorde det. Informationen han fick vid tillfället hade kanske kunnat få vem som helst att fatta fel beslut så som din kärlek gjorde, och sedan inte vara disponibel för diskussion. Du vet ju att han inte var sådan vännen.
    Små saker som den han råkade ut för står i varenda hörn och bara väntar på att sätta klorna i män. Om han inte fått det beskedet han fick så hade han inte varit mottaglig för den lilla saken. Nu blev han det beklagligt nog.
    Hon var aldrig din vän hjärtat. Hon är bara en liten sak som har en enda männska i tankarna; sej själv. Hon är en nolla, det vet alla.
    Jag vet hjärtat att du aldrig kommer begripa hur han kunde. Jag vet.
    Det har gått ett år. Ring honom. Han vet att han handlat fel mot dej. Han kommer att komma till dej. För eller senare. När insikten om hans förlust greppat taget om honom. Kanske det dröjer men han kommer. Ni är meant to be, dear. Han vet. Och du vet.
    Kramar om dig fina Bellisen!!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Carina! Jag är inte arg och har därför inget att förlåta. Och jag tror oxå att han vet att han gjort fel mot mig. Vad gäller den lilla nollan, jag vill fortsatt inte nämna henne. Hon är helt betydelselös och jag önskar henne inget gott.
      Och vem vet, jag kanske ringer honom någon dag! Eller inte 🙂
      Jag mår som sagt bra, och för det är jag glad och nöjd! Kram!

  • Milka says:

    Vilken kvinna du är Bell och vilken historia!
    Herregud vad den rör och berör, nästan så jag undrar vad som är fel på människan?!
    ❤️

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Bästa Milka, tack! <3
      Vi får ta en fika i mellandagarna! Kram!

  • Kim says:

    Jag följer dig sedan åratal tillbaka och har känslan att du är en rättskaffens person. Men jag kan inte låta bli att undra över det du inte berättar. Började han hata dig bara så där? Något måste ha hänt. Något mer än att du tog honom för given. Det finns många ”hål” i din berättelse. Missfördtå mig rätt här nu, att han agerat som ett praktsvin som inte vågat göra slut mellan fyra ögon, det är ju inte klokt. Men vad drev honom till det?
    Generellt är många män fega och konflikträdda men enligt dig är inte A det. Varför då inte våga göra slut mellan fyra ögon. Och varför inte våga träffa dig? Det hade jag velat veta om jag vore du.
    Det kan ju också vara så enkelt som att han bara är en svag man som inte klarar av en stark kvinna som dig. Förmodligen är det så.
    Glad för din skull att du mår bra men håller med att det är en mycket sorglig historia.
    God jul på dig!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Det finns många saker som jag valt att inte berätta om. Det kommer jag dock att göra vid tillfälle. Vet bara inte när. Jag mår som sagt bra, och det är jag glad för. God Jul på dig med!

  • Anna-Maria says:

    Du har förmodligen jordens största hjärta, Daniella. Jag hade i alla fall aldrig talat så snällt om någon som hade behandlat mig så illa. Man kan inte annat än beundra dig.
    Låt oss vara ärliga en minut och tala klarspråk. En annan hade avskytt och bara öst hat. Jag inser att du inte vill baktala honom men för guds skull killen är ju en tvättäkta fegis. Milt sagt.
    Jag vet inte vad du har gjort som är så hemskt men blir onekligen mycket nyfiken. När ska du skriva om det?

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Jag kommer att skriva om det, men jag vet inte när.. det lär nog dröja ett tag till iallafall… och nej, jag har inte alls världens största hjärta…

  • Anonymos says:

    Ά ρε Μπελλα! Σε άφησε επιδι κατάλαβε οτι αργά η γρήγορα θα τον άφηνες εσυ! Σιγά μη καθόσουν μαζί του! Και τοσο που έμεινες πολύ του ειτανε.
    Αν είχε μυαλό θα πήγαινε με την κοντή την τσουλα;; που είπε τόσα γιαυτην! Ποιος νορμαλ άντρας παι με την κοντή ρε;; Ααααα καλα τους τα είπες στο μήνυμα, είχε εσένα ΕΣΕΝΑ και μετά την χαζή κοντή!! Ξαναρωταω Ποιος νορμαλ άντρας παι με αυτήν!! Μια πιθαμη!! Αλλα μάλλον έβαλε μυαλό αφού την έδωσε δρόμο. Ευτιχος!
    Α και να σου πω γιατί σε μισή αν δεν το κατάλαβες ακόμη. Φυσικά επιδι έστειλες αυτό το μήνυμα και τους διάολοεστειλες!! Λοιπόν Γαμα τους Είσαι θεα ρε πούστη μου! Να η άντρες, να η άντρες!
    Γλίτωσες! Κάνε τον σταυρω σου και προχωρα. Άντε μη πάρω ανάποδες!
    Σε φηλω ματς μουτς!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Wow, okej… Mats-mouts!!

Translator

Arkiv