När något är under ens värdighet

IMG_5793 (1)
Har ni någon gång gjort saker som är under er värdighet? Jag har. Två gånger.
Första gången var jag 20-21 år och alldeles förtvivlad för att I, min första kärlek hade gjort slut med mig. Jag såg ingen mening med att leva. Jag visste på allvar inte hur jag skulle kunna leva vidare utan honom. Jag var alldeles förstörd. Så jag skrev ett 12* (!!) sidor långt brev där jag, bland annat, bokstavligen bad honom att inte lämna mig. Herregud… när jag tänker på det, alltså… Shit. Well, han kom inte tillbaka och det tog mig 4 år att komma över honom. Där och då svor jag på att aldrig någonsin mer sörja en man längre än max 4 timmar. Okej, kanske inte 4 timmar, men säg, 4 dagar, eller 4 veckor.
Jag har aldrig, varken före eller efter I, gjort något sådant igen.

Det närmaste jag har kommit att toucha på min dignity är med min ex-särbo.
Det var när jag bad honom att inte fatta ett förhastat beslut angående oss, att han skulle tänka igenom det ordentligt, när han en vacker dag ringde och gjorde slut. Bara sådär! Jag bad även honom, vid ett par tillfällen, om ett face-to-face-möte för att få ett ordentligt avslut. Han vägrade (!). Nåväl, han hade väl sina anledningar.
Såhär i efterhand borde jag aldrig ha varken bett honom tänka över sitt beslut, och framförallt inte be om ett face-to-face-möte.
Och när jag tänker efter så har jag faktiskt inte alls sänkt mig eller touchat på min värdighet. Jag håller huvudet högt.

…till skillnad från många andra kvinnor – och män! – som inte har någon som helst stolthet i kroppen och som gång på gång förnedrar sig. Hur kan man göra det? Jag förstår verkligen inte det… Man kan ju inte ha någon stolthet i kroppen när man gång efter annan krälar i stoftet för en man/kvinna…
Jag skulle hellre dö, än att göra det.
Säkert säger någon nu att jag inte kan ha älskat någon på riktigt, annars hade jag oxå svalt min stolthet. Jag kan försäkra er kära läsare att jag visst har älskat på riktigt, verkligen, verkligen älskat och blivit alldeles förtvivlad när det tagit slut.
Men. Det finns vissa saker jag helt enkelt inte gör. Jag kanske gråter av sorg i timmar i min ensamhet, men jag skulle ändå aldrig be någon att inte lämna mig. Förutom min första kärlek då, hahaha. Och då var jag 20, glöm inte det. Nu är jag 45. Snart 46.
Och att svälja sin stolthet är inte riktigt samma sak som att kräla i stoftet.
Det har givetvis hänt att jag har svalt min stolthet – men aldrig, aldrig har jag förnedrat mig.
Det är skillnad!

Däremot har jag gjort en annan sak som var waaaaay under min värdighet och det handlade inte om en man, utan det handlade om dom två personerna som jag älskar mest på hela jorden, och som jag upplevde var i fara. Jag blev så satans förbannad och uttalade ett mycket allvarligt hot. Tack gode Gud att jag besinnade mig första gången mitt humör med den här personen prövades, och andra gången, att personen fegade och inte vågade öppnade dörren som jag var nära att banka ner.
Och nej, personen ifråga är inte värd ett fängelsestraff men shit_så_förbannad_jag_var. Jag blev faktiskt rädd för mig själv. Så jävla arg var jag.
Som ni noterar så går jag inte in på detaljer för jag vet inte när sånt preskriberas, hahaha. Fast såvitt jag vet, blev jag inte anmäld för något.
Men helt klart var mitt agerande under min värdighet. Jag borde ha besinnat mig. Jag borde ha förstått att vissa människor är idioter och inte värda att jag ens spottar mitt mycket värdefulla saliv på dom.

Jag blir sällan riktigt arg, men om det händer så går det tack o lov över riktigt fort.
Men det beror såklart på vad man har gjort och vem som har gjort det. Vissa personer och/eller handlingar kan vara svårare att komma över.
Fast jag är inte särskilt långsint. Jag har inte tid, ork, lust eller energi att lägga på negativa tankar.

* … och ni noterade den lilla asterixen på 12 va? Det innebär att det ska komma något mer på slutet.. så här kommer det: det var inte 12 sidor egentligen som jag skrev till min första kärlek. Det var 24 sidor, för jag skrev 12 A4  fram och bak… oh my God, alltså! What the hell was I thinking??
Jaja, jag var 20-21 år och tänkte förmodligen inte överhuvudtaget.

Tata alla fina människor – och kom ihåg: vad ni än gör, se till att hålla huvudet högt.

Comments are closed.

Translator

Arkiv