Monthly Archives: mars 2016

Protect your poulaki, ladies…

FullSizeRender
Såg My big fat Greek Wedding 2 förra veckan. Ååååå! Den var så himla bra!
Den här gången var det Toulas föräldrar, Gus & Maria som skulle gifta sig, det visade sig att prästen inte hade skrivit på deras wedding certificate för 50 år sedan.
Alltså pappa/morfar Gus.. naaaw, så söt. Påminde mig så himla mycket om min egen pappa <3
Och theia (aunt) Voula, I love her, hahaha! Alla greker har en sådan moster/faster. Jag är inget undantag, hehe.
En hel del kretsade oxå kring Toulas & Ians dotter, 17åriga Paris, vars enda syfte enligt morfadern var att hon skulle träffa en ”nice Greek young boy”.. Stackars Paris tyckte det var riktigt pinsamt att hennes familj inte riktigt var som andras.

Riktigt hög igenkänningsfaktor.. många tårar blev det för min del. I synnerhet när Toula säger till dottern: ”Why you wanna leave me???” Tror banne mig jag grät mer än vad jag skrattade..! Jag vet, jag vet.. jag är föööör känslig ibland. Sorry, kan inte hjälpas. .
Ska inte avslöja så mycket mer. Detta är en härlig feelgood-film och jag rekommenderar den verkligen. Jag går lätt och ser om den igen iallafall!

(..och for the record, a real lady knows that her poulaki isn’t for everyone…).

AjPodden med Bella & Helene!

Jag har blivit med podd!
AjPodd. Med Helene Colak – det jag skrev om häromdagen att jag snart skulle avslöja!
Om ni går in och klickar gilla på https://www.facebook.com/ajpodden/ blir vi jätteglada!
Tack folks!
IMG_0118
..och så den här bilden med, för den gillar Helene bäst..
11220463_10153633731808731_6926819621941556986_n
..och i tid och otid går hon in och ändrar bilden!
Fan, jag ångrar att jag gjorde henne till administratör, hahahha!
Första podden kommer på fredag, stay tuned 🙂

Time flies…

Nej, jag tänker inte undra var tiden tagit vägen, men shit alltså så fort time flies.
Lyckligtvis fyller vi tiden med meningsfulla saker och umgås med rätt människor.
Vi är tighta, mina barn och jag. Så tighta att det känns som om hjärtat ska slitas ut ur min kropp vid bara tanken på att det ska hända dom något.
Och även om vi är nära varandra så vet jag inte allt om mina döttrar – och det ska jag heller inte!
Jag vet tillräckligt. Att dom är fina ungdomar, att dom har hjärtat på rätta stället. Att dom kan skilja på rätt och fel.
Och att dom vet att jag alltid finns här, oavsett vad dom behöver från mig.
IMG_0587
IMG_0526
IMG_0611
IMG_0534
Jag är världens stoltaste mamma.
Som jag älskar mina barn <3

FB-minne från 2012

Jag gillar ”Den här dagen”-funktionen på FB, måste jag erkänna. Tycker det är kul att påminnas om gamla minnen.
Det här är en sång jag tyckte mycket om då och nu.
IMG_0472
..och här kan nu lyssna på den 🙂

Nu sova, imorgon är en stor dag. Mina fantastiska döttrars 20e födelsedag…!

Hon är hemma igen!

Äntligen är mina barn tillsammans igen, glada systrarna Elena & Micaela <3
FullSizeRender-1
… och jag.. jag är lyckligaste mamman i stan!

Min mamma …<3

IMG_0404
Den bästa och finaste mamman på jorden <3

Det här med utmattningsdepression

Först och främst vill jag understryka att jag är lyckligt ovetandes om hur det är att vara utmattningsdeprimerad. Jag har varit så in-i-helvetes trött, ja!, – men aldrig deprimerad. Och anledningen till att jag varit as-trött är eftersom jag i perioder tagit på mig alldeles för mycket arbete – roligt arbete, ska tilläggas – när jag redan haft alldeles för mycket att göra. Tack o lov har jag numera lärt mig att säga nej, fastän det inte är så enkelt.
Jag hade ett halvår i höstas där jag verkligen tog det extremt lugnt och även om jag åter är igång och jobbar som innan, dvs betydligt mer än 40 timmar i veckan (snarare 50-60h) så vet jag som sagt ändå när jag ska säga nej.

Men jag tänker mycket på folk som drabbas. Vissa får psykoser och försöker flyga på kvastar. Andra bryter ihop och gråter från morgon till kväll. Eller dom som vaknar på morgonen och inte vet var dom ska eller vilka dom är. Gud så hemskt. Verkligen fruktansvärt. Oftast finns svaren i ens barndom, sägs det. Att den är roten till allt. Barndomen och den nuvarande arbetssituationen samt såklart ens privata situation. En kombination av allt.
Jag har några högpresterande personer i min omgivning som har gått in i den så kallade väggen. Jag skulle kunna svära på att några av dessa aldrig någonsin skulle kunna drabbas. Men.. man känner inte folk så väl som man tror. Man kanske inte ens vet en fjärdedel av allt dom bär på. Man vet ju bara det dom berättar.

Flera av mina vänner har länge (alltså i flera år) oroat sig för mig, att jag ska braka ihop en vacker dag eftersom jag jobbar så mycket. Men jag vet inte.. jag tror inte att jag skulle göra det. Jag tror att jag skulle sätta stopp innan det hände.
Är det ens möjligt att gå in i väggen när man faktiskt älskar sitt arbete? Det kanske är en dum fråga, men jag ser inte mitt jobb som en uppoffring – snarare att jag har förmånen att kunna försörja mig på något som jag älskar att göra. Det är ju en förmån! Och jag kan ju oxå säga nej – vilket jag gjort och fortfarande gör om det dyker upp något uppdrag som jag av olika anledningar inte kan/vill ta.
Jag har haft en underbar barndom och har ett fantastiskt rikt liv. Visst har jag oxå gått på ett par ordentliga smällar som verkligen har däckat mig. Jag har inte varit förskonad från sorg. Men det får inte ta över.
Och jag har stor respekt för att man kan råka ut för saker som man inte kan styra över, dödsfall tex, och det är ju en helt annan sak att hantera. Då går väl vilken person som helst in i väggen.
(skrev ett inlägg om något liknade 2009, det och några till hittar du här).
IMG_0297 (1)
Vi har bara ett liv. Jag försöker göra det bästa av det.

News coming up…

… som om jag inte redan har tillräckligt att göra med mina 2-3 företag, mitt uppdrag som Maria Lindbergs agent, mitt uppdrag som mentor åt ett par personer, mina två styrelseuppdragHK Malmö och LB07 (den sistnämnda blev jag lite jagad av pressen för tidigare idag…men jag vägrade uttala mig…), och vad mer? Vad jobbar jag mer med? Något mer är det säkert som jag glömt… hehe.
Iallafall, som om jag inte hade nog med allt ovan, ska jag nu starta upp en ytterligare en sak med min goda vän Helene!
IMG_0118
Vad vi ska göra?
Ja, det får ni veta inom 10 dagar.. ! Jag veeeet, spänningen är olidlig, eller hur!?
Stay tuned …

Från Zlatan till Room

Igår var jag och min Elena på bio. Vi skulle egentligen se Zlatan-dokumentären,  men den gick tydligen inte på den biografen som vi gick till, så vi såg en annan film, en som heter Room och som är Oscarbelönad.
Så himla bra!
Handlade om en mamma och hennes 5-åriga son Jack. Dom var inlåsta i ett litet fönsterlöst rum och filmen handlar om hur dom ska ta sig ut från rummet och vidare till världen utanför – en värld som Jack aldrig har sett och vet ingenting om.
Som sagt, filmen var så himla bra. Naturligtvis grät jag floder för den var även ganska sorglig emellanåt. Den här mamman gjorde ju allt för sin son, trots situationen dom befann sig i. Och självklart tänker man tanken, ”shit, vad hade jag gjort!?”.Empathy
Empati, ja. Förmågan att kunna sätta sig in i hur andra känner.
Ibland önskar jag att jag inte hade en så utvecklad förmåga att kunna det. Hade sparat mig många tårar.
Nåväl.
Snart är det påsk och denna veckan ska vi se ytterligare ännu en bio-film: Mitt stora feta grekiska bröllop – det blir väl inga sorgetårar där inte, däremot glädje- och igenkänningstårar 🙂
Har för övrigt ett gammalt ex som brukade kalla mig för ”Toula”. Mamman i filmen heter ju Toula, och det gör min mamma oxå. Eller rättare sagt, min mamma heter Dimitra, men kallas för Toula. Så när mitt ex ville skoja till det, så ropade han Toooouuulaaaa. Konstig humor, jag vet. Hihi.

Trevlig vecka alla fina människor!

Musik som betyder något

När jag var liten sjöng alltid min pappa en sång som heter ”Τα μαύρα μάτια σου”, ”Ta mavra matia sou”, det betyder ”Dina svarta ögon”.

Jag älskade när han sjöng den!
Och varje gång jag hör den sången så tänker jag alltid på min pappa <3
(ovan version är ny, den riktiga är förmodligen mer än 50 år gammal – tror jag?).

Nu när våren verkar vara på ingång så tänker jag extra mycket på hur mycket jag längtar till Grekland. Till solen, värmen, och framförallt mina släktingar och vänner.
Och varje höst och vår ifrågasätter jag varför jag inte är där oftare? Ska börja åka dit lite mer faktiskt. It´s a promise. Inte bara på somrarna. Mina föräldrar är ju där till september, oktober. Och även om dom inte är där så kan jag åka dit ändå.
Japp. Det ska jag.
IMG_1485
IMG_1777
…bilder från i somras, en från när jag var i Kalikratia, och en med min syster innan vi gick ut
Längtar.. <3

 

Translator