Lazy dayz

Det är en konst att klara av att göra ingenting.
Själv fick jag lära mig det den hårda vägen när jag för många år sedan sade upp från mig från en tjänst från en av regionchefsrollerna som jag hade. Jag blev fråntagen min dator och telefon och blev satt i karantän med stränga order om att jag inte fick varken träffa eller tala med min personal eller mina kunder.
Jag hann dock meddela mig: för minuten efter att jag hade sagt upp mig, gick jag ut med ett mail till samtliga i min kontaktlista och förklarade att jag inte kunde prata affärer de närmaste tre månaderna, och att det gick bra att kontakta mig via min hotmail vid andra ärenden.
Självklart undrade mina medarbetare och mina kunder vad som hade hänt. Och naturligtvis berättade jag!
Jag var färdig med att skydda idioter och vara fortsatt lojal mot en arbetsgivare som inte begrep bättre.
Det här typ 10 år sedan och jag blir fortfarande förbannad bara jag tänker på det!

Iallafall, att kunna slappna av och göra ingenting. Det fick jag som sagt lära mig den hårda vägen. Jag blev tvingad att försöka fylla mina dagar när jag inte fick jobba. På den tiden bodde mina barn varannan vecka hos mig och den veckan som jag hade tjejerna var enklare att fylla. Sämre var det den veckan dom inte var hos mig.
Minns att jag hängde mycket på deras skola, tjejerna gick på mellanstadiet då.
Satte även igång och målade om mitt hus. Eller ja, målare utförde själva arbetet, men att leda ett sånt projekt var ju nästan ett heltidsjobb!
Lärde mig även att bara ligga på soffan och i lugn och ro titta på en film, eller läsa en bok, eller lyssna på musik. Utan att göra annat samtidigt. Det ni! 🙂

Några år senare lämnade jag ett jobb igen och blev satt i karantän då oxå, men då hade jag nästan ”vanan” inne, hahha.
Skämt åsido, det har verkligen inte varit enkelt för mig. För att ni ska förstå hur svårt jag haft för att slappna av: folk har skämtsamt (?!) undrat om jag har damp eller någon annan bokstavsdiagnos, eftersom jag höll ett så sjukt högt tempo.

Jag har nog aldrig jobbat 40-timmarsveckor. Snarare ca 50-60 timmar som standard. Sedan i perioder har det gått upp till 70-80 timmar, och det har ju verkligen inte varit hälsosamt.
Jag har dock aldrig känt att jag offrat något, jag har ju älskat mitt jobb! Och jag har alltid hunnit med det jag velat hinna med.
Och 70-80timmars-veckor var det aldrig tal om när jag hade barnen. Alla ledningsgruppsmöten/chefsmöten anpassades faktiskt efter mina barnveckor. Och det var ju bra.
Mina barn har alltid varit prio 1,2,3 och 10. Och sen kom allt annat. Det var jag sjukt tydlig med vid anställningsintervjuerna.

Nu är det nytt år och jag har aldrig tagit det så lugnt som förra hösten. Folk är förvånade på riktigt. Jag oxå!
..men nu vill jag påbörja ett nytt uppdrag, jag börjar bli riktigt rastlös! Låt det komma något snart som jag vill ha..

En person som definitivt fyller sina dagar är min fina vän Ofelia som jag inte har träffat på superlänge.
FullSizeRender-2
Dels pga att dom bott utomlands och dels pga allt kring familjen, barn och jobb – det blir ju så!
Idag träffades vi igen och det var så härligt! Vi ska ses snart igen och det ser jag mycket fram emot <3

Comments are closed.

Translator

Arkiv