Monthly Archives: september 2012

Så länge man vill, kan man

I lördes vaknade jag klockan 07 istället för kl 8. Så jag tänkte att jag tar min joggingrunda direkt på morgonen istället för på eftermiddagen. Så har jag det gjort.
Med torsdags-joggingen färskt i minnet, klädde jag på mig och stack ut för att springa min vanliga runda.
Torsdagens löpning hade gått fantastiskt bra. Jag kände mig så lätt och var för första gången inte halvdöd efter min 30minuters-runda.
Jag var alltså vid mycket gott mod när jag skulle ut och springa igår, på lördagsmorgonen.
Men efter knappt ens 2 minuter var jag slut.
Det tog emot som fan. Jag kände mig tung och varje steg var en pina.
Jag började förhandla med mig själv. ”Jag springer halva tiden” (dvs 15 minuter, reds anm).
”Nej, shit det kommer jag aldrig orka. Jag springer 10 minuter istället. Fan. Jag kommer inte ens orka 5 minuter!”
Och så höll jag på.
Tills jag helt enkelt ”stängde av” mig själv och bara sprang.
Jag sprang och sprang. Andades tungt. Jag var skittrött.
Utmattad, svag och kraftlös, men jävlar vad jag sprang ändå. På ren vilja.
Jag slog dessutom mitt average pace-rekord – och det var verkligen inte min avsikt! Min enda intention var att springa mina 30 jävla minuter utan att dö på kuppen. Och utan att förlora förståndet.
På något konstigt sätt så klarade jag det. Jag var halvdöd och spyfärdig, men jag klarade det.

Så när jag skulle springa idag, söndag, kände jag lite oro. Skulle det ta emot lika mycket idag som igår?
Tack o lov gjorde det inte det. Jag sprang mina 30 minuter på kvällen och återigen kände jag mig som jag gjorde på torsdagslöpningen, dvs lätt och ”luftig”. Graciös är kanske att ta i, men nästan så.

Jag har alltså sprungit 4 gånger denna veckan. 3 pass på kvällen och 1 på morgonen. Nu när jag tänker tillbaka konstaterar jag att kvällsrundorna känns lättare än morgonrundorna. Så jag kommer nog springa på kvällarna hädanefter (fast jag har aldrig sprungit så snabbt som igår morse, jag slog ju mitt rekord.. hm).

Från löpningen i tisdes

Jag har inte bara sprungit denna helgen.
Om man ska hålla sig till rubriken, dvs att om man bara vill så kan man, så är Marianna , numera PhD, ett ypperligt exempel på hur långt man kan komma på ren vilja. Och jävligt lite sömn..
Marianna har disputerat och hon försvarade sin uppsats på ett utmärkt sätt. David Holton hette opponenten, en oerhört sympatisk och trevlig man med ett perfekt grekiskt uttal.
Jag älskar titeln! Den är så … hmm.. grekisk.


Efteråt var det fest! Mycket lyckat och trevligt!



Idag söndag, var det match, LdB tog emot Piteå som vi vann över med 3-1 (yes, 3 härliga poäng och serieledning!) och som vanligt höll jag i halvlekstävlingen. Ingen som vann idag tyvärr.

..och efter matchen var jag hos min bästis Irini på hennes söta sons födelsedagskalas!

..och efter kalaset, alltså ganska sent på kvällen, sprang jag mina 30 minuter.

Jag har haft en bra helg.
Gladast är jag över att min Elena följde med mig till fotbollsmatchen och min Micaela följde med till kalaset – det är inte min vecka. Imorgon är min vecka däremot, yes!
Och då ska vi vara tillsammans hela tiden!! Okej, inte riktigt heeela tiden.
Men nästan.
Äsch, ni förstår vad jag menar.

Hej så länge!

Undrar ni oxå vad som hänt?

Jag skrev ju för ett tag sedan, lite sådär försiktigt, att min bok är klar.
Det var i början på september och nu är ni några stycken som hört av sig och undrar var boken blir av.

Det är en väl befogad fråga: den är försenad eftersom jag inte fattade att jag inte får använda andras bilder hursomhelst. Det verkar ju ganska självklart såhär i efterhand. Jag skyller på tillfällig förvirring.
Förlaget rekommenderade starkt att jag antingen skulle få tillåtelse från upphovsmännen till bilderna, eller ta bort dom.
Att hitta upphovsman var lättare sagt än gjort.
En som jag fick tag på var Charlotte T Strömwall, och hon var schysst och lät mig använda en av hennes bilder.
Sen är det par som jag inte fått tag på.
Upphovsmannen till nedan bild tex, hittar jag inte, och jag vill verkligen få ha med denna!

Så om någon kan hjälpa mig hitta den rättmätiga ägaren till bilden blir jag mycket glad!
I oktober räknar jag med att den kommer. Lova att ni köper den då! Då blir jag överlycklig!!

För övrigt går livet sin gilla gång. Jag njuter av mina tjejer när dom är hos mig. Och denna veckan är Elena & Micaela egentligen inte hos mig, men dom kom ändå häromdagen och jag blev så glad!
Snygg tröja min Elena har på sig va? Hehe.

Jag umgås med min familj och mina vänner.
Och så jobbar jag mycket.
Tyvärr gör jag en hel del jobb som jag inte kan ta betalt för.
För ca 1 år sedan fattade jag det mycket svåra beslutet att avsäga mig mina uppdrag som innebar ”samhällstjänst”, bl a mina två mentorsuppdrag (på Procivitas & Malmö Stad) samt mina föreläsningar via Transfer.
Den enda ”samhällstjänsten” jag tänkte göra var mitt styrelsearbete för LdB FC.
Fast jag har inte varit särskilt konsekvent.. föreläsningarna har jag inte klarat av att lägga av med helt.
Som idag tex, då pratade jag rekrytering på NTI-gymnasiet i Malmö, mycket trevligt och jag tror att eleverna tyckte det var intressant. Dom flesta iallafall.
Efteråt fick jag en present – så snällt! Fast jag vet inte huuur snällt det var. Jag menar, ni är ju läskunniga och ser på etiketten vad paketet innehåller.
Dom leder mig i frestelse och mer eller mindre tvingar mig att äta upp chokladen.

Så nu måste jag hetsäta innehållet. För jag gör alltid som jag blir tillsagd.
Men först, träna handbollsflickorna och ta en löprunda – check!
Dock inget check på chokladen. Än.

Vissa människor förstår bara ett språk

..och det är inte det civiliserade, tyvärr.
Det finns gott om idioter och man ska ju aldrig låta sig provoceras och därmed sänka sig till idiotens nivå, men ibland är det bara helt omöjligt att låta bli.
Dels för att man antagligen är arg och vill ge igen, men dels för att man vill leverera ett budskap – och då kan det bara göras på språket som dom förstår.

Det här ordspråket är gammalt men tål att upprepas:
You can´t argue with stupid people. 
First they bring you down to their level, and then they beat you by experience.

Så sant, så sant. Man borde alltså veta bättre än att ge sig på världmästaren i idioti.
Men det kan vara värt det om man får in en ordentlig fullträff – och fullträffar, det får jag in ibland.
Dock betraktar jag inte det som något stort.
Det är inte världens mest begåvade människorna man har att göra med… mina syskonbarn som är alla under 10 har högre IQ och hade med all säkerhet oxå kunnat leverera fullträffar.

Jaja, suck.
An idiot will always be an idiot.

Från 0 -> 20 -> 30 på 1 vecka

För exakt en vecka sedan började jag springa. Ja, jag. Jag som intalat mig själv att jag inte ”kunde” springa pga min kondis, mina knän och benhinnor (bull-host-shit!).
Jag har sprungit varje dag i en vecka.
Första dagen tänkte jag springa en kvart men sprang 20 minuter.
Andra, tredje och fjärde dagen sprang jag 25 minuter.
Femte dagen 27 minuter, sjätte dagen 28 minuter och sjunde dagen 30 minuter.
Utan_att_stanna.

Dom två första dagarna sprang jag med min Micaela. Dom två sista med min Elena.

Givetvis fick mina tjejer anpassa sig efter min hastighet. Jag klarar inte av att hålla deras tempo.
På tal om mina stoltheter, här var dom på väg till träningen i fredags!

Vet att jag tjatar, men jag är så stolt över mig själv. Verkligen.
Just för att jag inte är en ”sån som springer”.
Flera kompisar har reagerat på samma sätt: ”Du springa?? Uteslutet!”.
Men jodå, JAG springa.

Skitsamma att jag är fullständigt utslagen efteråt. Jag tänker fortsätta springa.
Ambitionen är 5-6 gånger i veckan. Vilket mina tjejer tycker är för mycket. Dom tycker jag ska börja med 3-4 gånger i veckan.
Idag, söndag, är det vilodag.
Nu ska jag först luncha med mina döttrar och sen ska jag till en god vän och fika.
So long buddies!

Gamla foton!

Letade efter en sak men hittade en massa gamla bilder..
Aaahhh, så nostalgisk jag blir…!



På ovan bilder, där jag har svårt att se vem som är vem, är tjejerna ca 3-4 år och på nedan ca 5..

…här skulle jag tro att tjejerna är runt 8

Elena & Micaela med lillkusinen Anna! Säkert 4 år gammal bild.

Ca 4 år gammal är även nedan fotbollsbild

Med lillkusinerna Anna & Dimitris för ca 3 år sedan.

På nedan bild är jag själv inte gammal, runt 2-3.
Det var tider det hahaahh!

Japp, tiden går fort.
Nu tillbaka för att leta efter det jag ville hitta in the first place.
Vad var det nu jag letade efter förresten??
Äsch, skit i det, jag håller mig till fotona jag hittade istället.
Trevlig lördag!

Som en liten docka

Hur söt kan man vara?
Älskade lilla Alíki, snart två veckor, har redan charmat hela familjen.
Tänk att man kan älska ett litet barn så fort!




Kouklitsa, som vi säger på grekiska.
Alltså, liten docka! ♥

Jag kan visst springa!

I flera år har jag sagt att jag inte kan springa. Alltså gå ut och jogga.
Jag har skyllt på att jag får ont i benhinnorna pga dåliga skor och/eller fel underlag (ja, det kan lätt åtgärdas med rätt skor, jag vet. Ni vet det oxå förmodligen).
Jag har även dragit till med att min kondition är dålig men framförallt att jag får ont i mina knän.
Bara en enda sak är sann och det är att min kondition är dålig (och ja, den kan man oxå göra något åt, jag vet. Ni vet det oxå antagligen).
Jag har inte ont i varken knän eller benhinnor. Numera ska tilläggas. Jag har helt enkelt varit för lat för att jogga.

Men i lördes hände något. Jag var ute på promenad med min Micaela, hon skulle senare ut och springa. Och då bara kände jag för att följa med.
Jag sprang i 20 hela minuter utan att stanna. Utan_att_stanna.
Vet ni när det hände sist? Precis, när jag var aktiv handbollsspelare för 20 år sedan.

Naturligtvis kunde jag inte hålla samma tempo som Micaela, som för övrigt var både imponerad och glad över att jag ville och kunde springa med henne.
Först tänkte jag springa 15 minuter, utan att stanna, men när 15 minuter hade gått kände jag att jag kunde klara lite till. Så jag sprang alltså 20. Detta var på lördagen.
Söndagen, måndagen och idag, tisdag, sprang jag 25 minuter. Fortfarande utan att stanna en enda gång.
Jag är så obeskrivligt stolt över mig själv!
Varenda gång någon berömmer mig och säger ”Så duktig du är som är ute och springer”, svarar jag ”Visst är jag!! Jag är grym som är ute och springer!!”, istället för att säga tack, hehehe.

Jag är verkligen grym som är ute och springer för just detta är något jag dragit mig för så extremt länge. Jag var inte särskilt förtjust i det som aktiv handbollsspelare heller. Kunde jag mygla mig igenom löppassen så gjorde jag det. Fast på den tiden var det verkligen inget fel på min kondis, dock hade jag lite problem med knän och benhinnor. Fast jag överdrev nog. Just för att få slippa springa.

Jag har länge intalat mig själv att springa är det absolut tråkigaste som finns och till slut har det ju blivit en sanning för mig.
Så känner jag inte längre. Jag tycker – hör och häpna! – att det är jätteskönt att springa.
Visst blir jag trött och svettig, men jag tycker oxå det är skönt.
Det är inte klokt, jag har aldrig känt så tidigare!
Längtar till imorgon bitti för då ska jag springa igen. Tänker springa minst 5-6 gånger i veckan.
Innan veckan är slut ska jag försöka komma upp i 30 minuter utan att stanna.

… och så är det jämn vecka, vilket innebär att mina stoltheter är här!

Den som inte söker finner inte

Jag hade för längesen slutat leta efter lilla olivträd-kruk-kärnorna som jag köpte från Grekland, från ön Thassos för typ 3 år sedan (och vill man se bilder från den resan kan man göra det här).
Köpte både till mig själv, samt till min syster Dora och soulmate Alexia blandannat.

Hursom, dom ficka sina små krukor, men min var spårlöst borta.
Det var tillochmed så att jag till en början trodde att jag hade gett bort även den som var avsedd för mig (vilket varken hade varit konstigt eller ovanligt).
Men så häromdagen när jag letade efter något helt annat, alltså flera år senare, så kollade jag i min guldväska som jag köpte från La Pazar i Kilkis, oxå för 3 år sedan, och där låg min lilla kruka!
Jag blev skitglad!

Så nu ska jag så ett olivträd i min trädgård!
Ska först figure out hur man gör… kan tänkas att jag kommer behöva extern hjälp av någon som har lite grönare fingrar än jag..

Extra helg med min ena dotter!

Jag är så glad för att min Micaela valde att komma till mig redan i fredags, istället för som imorgon måndag.
Torsdag kväll var hon förresten oxå med mig, efter sin basketträning följde hon med mig när jag tränade mina handbollstjejer.
Min Elena befinner sig i Eskilstuna och spelar SM med basketlaget, Micaela blev ju inte uttagen eftersom hon inte har tränat pga ont i rygg och höfter.
Det var väldigt tråkigt för Micaela, men hon & jag har haft en supermysig helg tillsammans!
Vi har sovit ut, ätit långa frukostar, Micaela har fått extra privatlektion i basket, vi har varit ute och sprungit tillsammans – ja, ni läste rätt, sprungit! Att Micaela gör det är inget konstigt. Att jag gjorde det, är mycket konstigt.
Tanken är dock att det inte ska vara konstigt för mig heller… igår lördag sprang vi 20 minuter och idag 25 minuter. Dvs, jag.
Micaela sprang minst 30 minuter båda gångerna.

Vidare har vi varit hos min syster, cyklat till Mobilia och handlat, myst med film hemma, men framförallt har vi pratat, pratat och pratat.
Vi pratar om integritet och förtroende och hur viktigt det är att vissa gränser respekteras av andra.
Vi talar om framgångar och motgångar och hur man hanterar dessa. Om självförtroende.
Vi talar om allt mellan himmel och jord och jag är överlycklig över att Micaela (Elena oxå faktiskt) har förtroende för mig och ser mig som en förebild.
Jag är stolt att jag kan spricka!
Well, mina döttrar är definitiv oxå mina förebilder. Kreativa, orädda, smarta, roliga och har sjukt mycket humor! Och viktigast av allt, dom har hjärtat på rätta stället.
Älskar beyond vett och sans!

Innan vi stack ut på joggingrunda!


Micaela med lilla Alikí som var sådär nöjd.. 


Med lilla Anna under tiden som pappa Tony visar lilla Dimitris något 

Vi cyklade till Mobilia för shopping & lunch!

Snygga va?


Men jag köpte aldrig..
Micaela köpte dessa däremot:

Sen blev det lunch på Oliodelio!


På kvällen mys hemma!

På söndagen var vi och resten av familjen hos supersyrran Dora och Tony på grillning, gott!




När vi skulle gå fick vi syn på denna badgrejen!! Brought back memories!


Elena & Micaela 8-9 månader tror jag.. aaaahhh..mina tjejer.. vilka minnen!

På söndagskvällen åkte Micaela tillbaka till sin pappa – Elena kom oxå hem ikväll och Micaela har saknat henne jättemycket!
Jag oxå 🙂
Självklart cyklade jag med henne. Det gör jag alltid.

…och imorgon kommer båda till mig och jag längtar som en tok!
Hej så länge!

Hantera motgångar. Men även framgångar

Är ni bra på att hantera motgångar och framgångar?
Jag är nog ganska bra på att hantera både och. Numera, ska tilläggas.
När jag var yngre var det inte lika lätt att hantera varken motgångar eller framgångar, speciellt på handbollsplanen.
Jag hade mycket temperament och var en vinnarskalle av rang. Att förlora fanns inte på kartan. Så när man väl förlorade var ju det en mindre katastrof varje gång. Som tur var så mognade man. Med ”man” här menar jag mig själv. Säkert flera av mina lagkompisar oxå.

Vad gäller framgångar, jag var nog inte särskilt ödmjuk heller när vi vann (jag är fortfarande kvar på handbollsplanen).
Och just eftersom jag hanterade framgångar så dåligt när jag var ung, har det blivit superviktigt att vara ödmjuk idag. I alla sammanhang, inte bara sport.
”Be as humble as you are talented”. 

Sen tror jag att åldern har stor betydelse i hur man hanterar motgångar.
Man agerar såklart mer moget och nyanserat ju äldre man är. Det borde åtminstone vara så.

Min Micaela upplever tyvärr (ytterligare!) en motgång just nu. Hon har haft ont i ryggen och höfterna och har inte kunnat springa på ca 1 månad. På grund av detta har hon inte kunnat vara med och träna med sitt lag. Det i sin tur ledde till att hon inte blev uttagen till SM i Eskilstuna som är denna helgen.
Självklart är hon ledsen och besviken över det, även om hon förstår.
Nu håller jag tummarna att hon inte tappar motivationen och framförallt självförtroendet.
Tack o lov finns det goda människor runt omkring henne som ser till att hon inte får glömma vem hon är och vad hon har åstadkommit på basketplanen tidigare. Och påminner om att hon bara spelat basket i 2 år. Det tar andra 5 år att komma dit hon kom på 2 år.

Och jag, ja, jag gör mitt yttersta för att peppa och lyfta henne. Psyket har en avgörande roll i detta.
Viktigast av allt är såklart att hon snart blir helt smärtfri, och slipper ha ont.

Ps, vi har precis varit ute och sprungit, japp, VI, jag sprang 20 minuter och Micaela 30.
Har bestämt mig för att springa minst 20 minuter varje dag.
Det är ambitionen iallafall… let´s do this! 🙂

Translator