Monthly Archives: juni 2012

Nya partners och nya bonusbarn

Jag lider och känner med barnen vars mammor eller pappor är tillsammans med partners som barnen inte tycker om. Trots att dom talat om och argumenterat för varför dom inte gillar mammas/pappas nya, så envisas föräldern med att behålla den nya kärleken.
Gud så hemskt för de här barnen – verkligen!
Kan inte föreställa mig hur det känns, ens förälder som skiter fullständigt i vad barnen tycker och känner.
Jag behöver väl inte ens nämna att jag aldrig skulle göra det? Jag skulle aldrig vara tillsammans med någon som mina barn inte tycker – eller någon som inte tycker om mina barn!
U T E S L U T E T.

Jag förstår ärligt talat inte hur man tänker som vuxen?
Hur kan man skita i vad ens barn tycker? ENS BARN!!
Inte grannen eller någon annan utomstående, utan ens egna barn!
Väldigt själviskt, tycker jag.
Ofattbart och som sagt, uteslutet för min del.

Mina tjejer har mycket att säga till om, och ju äldre dom blir desto mer får dom bestämma.
Deras åsikt räknas – och det är så självklart att den gör det, vi bor ju under samma tak, och tjejerna måste få vara med och tycka till oxå!
Jag vet att det finns föräldrar som tyvärr inte låter sina barn bestämma något, där föräldrarna tillochmed högt och tydligt deklarerar att ”det är minsann mitt hus och jag som bestämmer!”.
Stackars alla ungar som har såna föräldrar.
Till alla er föräldrar som är så själviska:

A walk down the memory lane…

Min bästis Angel från Norrköpingförgyllde min dag idag genom att lägga upp följande bilder på min Facebook-wall:


Jag kastades mer än 20 år tillbaka i tiden! Den översta bilden på mig med rastaflätorna är från 1992, men den andra vet jag inte riktigt.
Tror 1989. Kan vara 1990, eller kanske 1991??
Jaja, har inte så stor betydelse, vi hade kul oavsett år!
Och vi är fortfarande vänner och umgås – och även våra barn är vänner. Det tycker jag är häftigt!

TACK ANGEL! <3

Storstryk, hetsätning och osynlig bänk

Vid detta laget vet dom flesta hur det gick för Grekland i kvarten mot tyskarna.
Vi fick stryk med 4-2 och det finns ingen orättvisa eller bortförklaringar; Tyskland var överlägset bättre och dominerade matchen från början till slut.
Det var knappt grekerna fick känna på bollen eller komma över på tyskarnas planhalva, om man ska vara helt ärlig…och det ska man ju vara.

Före matchen var iaf killarna såhär glada:

Det blev ingen vinst som sagt, men vi hade lika kul för det! Iallafall efter lite mer alkohol, haaha.
Maten var god, efterrätten var god och sällskapet var trevligt (nej jag är inte ironisk bara för att alla sitter med sina mobiler)






Är det förresten någon som ser den osynliga bänken här?

Ja? Nej?
Så här var det: när vi kom stod det en bänk där. Men efter ett tag så flyttade vi på den.
Framåt kvällen vid ett tillfälle, reste jag mig hastigt och med fart och slog huvudet i fönstret så hårt att jag blev alldeles snurrig.
Det gjorde skitont! Jag satte handen mot huvudet och hela skallen pulserade – jag skojar inte. Det pulserade och dunkade skithårt!
Jag höll handen hårt mot huvudet och var livrädd för att känna att det rann blod (det gjorde det inte, pust!).
En av tjejerna sa hela tiden att jag skulle lägga mig på bänken. I början uppfattade jag inte det. Jag var fullt upptagen med att försöka tvinga tillbaka tårarna.
”Lägg dig på bänken, lägg dig på bänken” – och när jag tittade mot bänken var den inte där. Inte för att jag ville lägga mig, det ville jag inte, men bänken var inte där.
För en bråkdels sekund tänkte jag, vadfan, är där en bänk som jag inte ser??? Hur hårt slog jag mig egentligen? 🙂

Midsommar kan alltså sammanfattas med många skratt, även några tårar för min del, god mat, dryck, sällskap & hyfsat bra fotbollsmatch.
Det var fantastiskt trevligt!

…och på tal om fotboll; nu när Grekland är ute ur turneringen, så håller jag på Portugal!

Lite mer än bara fotboll står på spel ikväll…

…när Grekland & Tyskland möts i kvartsfinalen i EM. Nu när vi har ny regering och allt!

Jag är ju i grund o botten en oerhört positiv och optimistisk person.
Men jag har inga goda vibbar för ikväll…och tyvärr brukar mina vibbar stämma 🙁
Emellanåt känner jag svaga glimtar av hopp, att vi kommer fightas som in-i-helvete och gå segrande ur matchen, men.. för det mesta känns det som att tyskarna kommer vara för svåra att slå.
Jag hoppas naturligtvis innerligt att jag har fel. Tro det eller ej, jag har faktiskt oxå fel ibland. Jo, jag vet att ni har svårt att tro det, men det är sant.

2004 däremot, när Grekland vann kvarten (sedermera även semifinalen och till sist finalen), redan i kvarten kände jag på mig att Grekland skulle vinna hela kalaset.
Vilket jag deklarerade högt och tydligt för alla som ville lyssna. Jag var tvärsäker på att Grekland skulle vinna EM.
Många hånskrattade (ni vet vilka ni är) och undrade om jag hade en skruv lös. Well, jag säger bara, eat your hearts out!
Det enda jag ångrar är att jag inte satsade pengar redan i kvarten, utan bara i sista matchen. Jag satte 100 kronor på 1-0 till Grekland och fick nästan 1000 kronor tillbaka.
Mina smarta & snygga döttrar satte vars 10 kronor på att Grekland skulle vinna innan EM började och fick vars 1000 spänn för det. Not bad.
Joggi, Noppy & jag
 
Ja, jag älskar att prata om EM 2004 – det hade ni oxå gjort om ett av era hemländer hade vunnit EM!
Eller VM, OS, eller whatever. Man är faktiskt stolt!

Nåvål, återstår att se vad som händer ikväll.
Den här frågan fick Maradona iallafall:
”And what are your thoughts on the Greece-Germany game, Diego Maradona?”
Maradona: ”If 300 Greeks can hold off 10.000 Persians, then Greece certainly have a chance against Germany.”

We like Maradona 🙂

Så, OM tyskarna ska vinna idag, då ska dom få kämpa jävligt hårt för det!
Jag kommer skrika mig hes och heja som en tok, och jag blir jätteglad om ni oxå gör det.
Ännu gladare blir jag om ni reser till Grekland på er semester och stöttar landet – för det behövs!

men first things first; nu hoppas vi att min magkänsla är fel och så sparkar vi ut tyskarna från EM! (kanske oxå från landet, rent politiskt, men det är ett annat inlägg…)

Missunnsamma grannar

Något av det absolut värsta jag vet är avundsjuka och missunnsamma människor.
Anledningen till att jag kom att tänka på det nu är för att jag fick hem ett informationsbrev från Malmö Stad där man förkunnar att någon av mina grannar har beviljats bygglov för fasadändring.
Vad roligt för dom! Kan dom renovera och förbättra, more power to them! Jag skulle aldrig få för mig att överklaga.
Däremot har jag en granne som nog kommer göra det, tyvärr (och det inte är dom direkt till vänster eller höger om mig).

Varför kommer den här grannen överklaga då? Jo, för att dom är ett par avundsjuka och missunnsamma ensamvargar, speciellt frun, som inte står ut med att någon annan kan renovera och göra det fint.
Åh vad jag stör mig på den typen av människor!
Varför kan såna typer inte bara vara lyckliga, positiva och åtminstone försöka glädjas med andra? Skratta lite! Det kostar så lite!

…men jag säger bara en sak; karma

Media Evolutions kalas!

..men först var vi på After Work på Mäster Johan som handlade om skönhetsbehandlingar, bl a med Restylane.
Man fick även se en live-demonstration.
Jag frågade om man fick ha EMLA-kräm och svaret på den frågan var ja.
Oj.. inte bra… då kanske jag testar på det ändå (naturligtvis vågar jag inte. Det vet vi ju. Vem försöker jag/vi lura?).


Iallafall, några goodie-bags senare cyklade vi, ”vi” är alltså mina röda skor och nedan knäppisar Pia & Catinca, till Media Evolutions kalas.




…min bästis Favo-Fredric var där!

Behrang oxå…

..några affärsbekanta oxå, bl a Marita!

Catinca & jag

Här är vi, Charlies änglar; en brunett, en blondin och en rödtopp; vi har så sjukt  kul när vi går ut 🙂

Två glas bubbel, ett halv glas vitt vin, 2 (eller var det 3?) flaskor päroncider, två goodie-bags, stöldgods i form av choklad och oändligt många sms senare cyklade jag hem (dessa sms följdes av ett tre (3!) timmar långt samtal).

Ps, om ni har frågor angående stöldgodset hänvisas alla frågor till Catinca, reds anm.

Kampen för barn


Carola har ju adoptera en flicka, lilla Zoe.
Älskade jag Carola tidigare, pga hennes musik då, så älskar jag henne om möjligt ännu mer nu för att hon faktiskt har adopterat en liten flicka.
Alla som adopterar är hjältar i mina ögon. Alla som hjälper barn att komma till en kärleksfull familj och ger barnet möjligheten att skapa en framtid, är sanna förebilder för mig. Så modiga människor!

Modiga är oxå de kvinnorna som vänder sig till Storkkliniken eller liknande för att insemineras, när de inte hittat rätt partner och den biologiska klockan obönhörligen tickar vidare.
Det krävs dock att man är principfast. Och att man är stolt och har heder i kroppen.

Det som inte imponerar däremot är när en kvinna saknar ovan egenskaper, dvs moralisk pliktkänsla, ärlighet, rättskaffenhet helt enkelt!, som till varje pris ska ha ett barn och går ut och raggar upp och lurar en ovetandes man att bli pappa (ja, männen är ju inte friskrivna från skuld, dom måste tänka på vem dom ligger med…)
Jag har skrivit om det många gånger tidigare, hur genuint illa jag tycker om falska och lögnaktiga kvinnor som gör så.
Eftersom dom bara tänker på sig själva och ingen annan.
Dessa kvinnorna tar överhuvudtaget ingen hänsyn till barnet eller pappan. Det enda som räknas är kvinnans egna egoistiska vilja.
Tyvärr är det oftast barnen som får betala det högsta priset.

Åh vad jag önskar att dessa kvinnorna slutar vara så egoistiska och självcentrerade!
Än mer önskar jag att männen inte är så korkade och ligger med vemsomhelst utan att skydda sig.

Det var bara det. Hej så länge då!

Det var då..


This is now!

Min barndomsvän Viktors dotter Josefine tar studenten idag…
Hon är så vacker och så smart och jag VET att hon kommer lyckas med allt hon vill göra.
Kram och LYCKA TILL gumman ♥

Fyra (4)

När det tog slut mellan mig och min första kärlek I, som jag skrivit om vid ett par tillfällen, bla här och här, så tog det mig 4 ofattbara år att komma över honom.
Minns knappt den första tiden efter uppbrottet, jag gick helt in i mig själv och stängde av omvärlden. Jag låg i min säng och grät oavbrutet. Eller stirrade i taket.
Jag hade fysiskt ont i hjärtat. Det gjorde så ont, så ont. Det var fruktansvärt.
När jag var över honom, svor jag på att det aldrig nånsin skulle få ta så lång tid igen att komma över en man.
4 år, hallå!!?
Nej, 4 sekunder, 4 minuter, 4 timmar, 4 dagar, 4 veckor eller max 4 månader är tiden jag nånsin kommer sörja en kille igen. 4 månader är tillochmed alldeles för mycket.

Och eftersom det nu är preskriberat tänkte jag berätta om min senaste kille, P.
Vi träffades på en fest via en gemensam vän som tyckte att jag & P var en perfect match för varandra.
Det var inte love at first sight när vi träffades, men det var väldigt trevligt. Jag tyckte om att prata med honom.
Det jag mest gillade med P var att han inte tog sig själv på så stort allvar och att han fick mig att skratta.
Hursom.
Han hörde av sig efter festen och vi började träffas.
Det var inte så att vi sågs dagligen eller ringde ner varandra, absolut inte, vi ville ta det lugnt. Dessutom hade vi våra barn att ta hänsyn till.
De gångerna vi pratade i telefon var det han som ringde och vi kunde prata i flera timmar.
Vi pratade om oss själva, om våra barn, vi berättade saker vi varit med om, saker vi vill göra – ja, ni vet, man pratar om en massa, oxå ganska privata saker. Jättemysigt varje gång.
Det var egentligen inga konstigheter med P, jag gillade honom och han gillade mig (sa han iallafall).
Han sa även att jag var en skön, spännande och läcker kvinna, som dessutom verkade vara, jag citerar; sunt funtad.
Till min väninna som sammankopplat oss, sa han att jag var alldeles underbar och helt fantastisk.
Hans ord alltså, inte mina.

Ändå tillät jag inte mig själv att get carried away på riktigt, vilket jag är väldigt glad för idag, för bara några dagar efter vårt senaste möte, där han sa hur förstående, snygg och läcker jag var, slutade han helt sonika höra av sig.
Bara sådär!
Jag mailade honom och undrade vad som hänt?? Fick inget svar.
Jag smsade ytterligare några dagar senare, berättade att jag var ledsen över hans tystnad, att jag behövde veta om något har hänt och bad honom återigen höra av sig.
Fick inget svar då heller.

I huvudet gick jag igenom våra senaste samtal och försökte verkligen komma på om jag sagt något? Eller inte sagt något?
Jag gick igenom vår senaste date, hade jag gjort något eller inte gjort något?
Jag kom fram till att allt hade varit bra på alla sätt och vis.
Det var på hans födelsedag dessutom och han var så glad över att jag ville fira honom överhuvudtaget. Klart jag ville, jag tyckte ju om honom!

Efter ett tag berättade jag för några vänner, behövde ventilera och få andras syn – var detta normalt beteende??
Fanns det några oskrivna regler jag borde känna till? Jag spelar inga spel. Känns som om jag är förbi det.
P borde oxå vara förbi det. Han är trots allt 46 år!
Mina vänner var iallafall inte imponerade över Ps beteende; ”Hur kan han inte vilja vara med dig?? Hur kan han – eller någon!! – inte tycka om dig Bella!!??” (ahh, dom är så söta, mina kompisar!).
Jag var ledsen ett par veckor – inte för att det var slut mellan oss, jag lät ju aldrig mig själv falla på riktigt – men för sättet han gjorde slut på. Eller inte gjorde slut på.

Ärligt talat, en vuxen, seriös man som inte vågar tala om att han inte tycker om mig längre!?
Eller att han fick kalla fötter?
Eller att han fortfarande har känslor för något gammalt ex?
Eller att han inte mår bra?
Eller vadfansomhelst!?

Att P skulle vara konflikträdd har jag inte ens tänkt på.
Inte heller att han skulle vara en ryggradslös fegis – det rimmar illa med bilden jag hade av honom.
Fast å andra sidan, vad vet jag? Vi hade bara setts i knappt två månader, jag lärde aldrig känna honom egentligen.

Det är som sagt preskriberat, det har gått några månader (nej, inte 4 månader. De två veckorna som jag var ledsen, handlade mer om mitt ego, men oxå att jag grubblade över varför han betedde sig så pubertalt och omoget).
Jag påstår inte att jag inte tyckte om honom – jag tyckte om P, ganska mycket tillochmed, jag var ju tillsammans med honom!, och jag berättade saker för honom (och han för mig).
Hade vi träffats en längre period, så är jag övertygad om att jag hade kunnat bli störtkär i honom.

Synd att det blev som det blev… jag tror faktiskt att vi hade varit en riktigt bra match, P och jag.
Jag tänker på honom ibland, undrar hur han har det. Jag tror inte att han mår särskilt bra faktiskt. Och det är jättetrist.
Jag önskar honom inget ont och hoppas såklart att han ska må bra.
Jag hoppas oxå att han någon gång berättar vad som hände, varför han bara slutade höra av sig.
Om han vågar, vill säga.

Time will tell.

Med Sussie i Breeeemen


Året var 1989 tror jag, och jag & Sussie åkte till Bremen till hennes mammas släktingar.
En resa värd att  minnas, hahahha!
Så roligt vi hade!!
Sussie körde fel på motorvägen eftersom jag inte var stans bästa kartläsare, vi försov oss på båten så att personalen fick komma in i vår hytt och väcka oss, och när vi kom ner var det bara vår bil kvar på bildäck; ja, vår bil och några sura gubbar 🙂

På hemvägen hade vi bilen full av öl, tror att vi hade en del sprit oxå, minns inte, men jag vet att hela bilen var full av alkohol iallafall.
Jag var som ni vet en oskyldig liten flicka som bara lekte med dockor på den tiden, så jag kunde omöjligen köra igenom tullen och på ett glatt och framförallt trovärdigt sätt, säga ”Nothing to declare” om vi nu skulle bli stoppade.
Jag har aldrig varit bra på att ljuga och i synnerhet inte till tjänstemän. Så Sussie, den mest rutinerade av oss, fick köra igenom tullen.

Jag glömmer aldrig hur hon på sitt allra charmigaste sätt svarade ”Nehäääj” på frågan om vi hade något att förtulla, samtidigt som hon snurrade håret med ett finger och log sitt största och finaste leende. Ingen normal man kunde motstå det, så han lät oss köra förbi.
”Ok”, sa tullaren, som definitivt inte kunde ha varit världens mest erfarna tullare, för om han hade tagit sig tiden att observera medpassageraren, alltså undertecknad, hade han lätt sett att jag betedde mig konstigt, samtidigt som jag skiftade 10 olika färger under den korta tiden vi stannade till i tullen.
Jag var ju nervös och orolig – tänk om dom ville titta i bilen?? Hur i h-e skulle vi snacka oss ur det??
Jo, vi hade låtit Sussie sköta snacket såklart, men inte ens hon hade kunnat snacka oss ur det…
Nåväl, vi kom ju förbi, pust.

Jag & Sussie har gjort så många galna saker.. herregud, vad mycket skit vi har hittat på…
Återkommer alldeles säkert snart igen med andra sjuka upptåg som vi gjort – för det är väl preskiberat nu??
Det har ju ändå gått en sisådär 20 år… (hjääälp!, 20 år????)

🙂

Translator

Arkiv