Monthly Archives: mars 2012

Vi är återförenade!


Eller inte riktigt återförenade; detta är inte min Mac som jag lämnade in på Kullander för över en månad sedan:
Ovan är en ny Mac, fast med min kopierade hårddisk i, och min hårddisk har jag varit återförenad med ett par veckor redan eftersom jag fick låna en dator av Kullander under tiden som Siemens höll på med mitt leasingavtal.
Kullander har gjort ett förträffligt jobb, dessvärre är jag inte lika imponerad av Siemens. Det var olika bud varenda gång jag pratade med dom, vid ett tillfälle sa en av personerna ”Men din dator är ju stulen, läser jag här!” – Jag bara, ”say what”?
Var kom det ifrån? Jag har aldrig påstått att min dator är stulen!
Nej, ingen koll och olika bud inger inte förtroende hos mig iallafall. Tydliga förbättringsmöjligheter hos Siemens.
Men skit i det nu – jag har fått en ny dator och allt är frid och fröjd!

Igår jag var jag ute med grekligan-tjejgänget, vi var ca 10 stycken, på Moosehead och det var så trevligt!


Mindre trevligt för den som faktiskt såg till att vi överhuvudtaget träffades, Alex,  hon blev nämligen sjuk, stackaren.
Men vi åt och skålade för henne ändå 🙂
Nedan min hamburgertallrik och vita glas vin!

Och x antal glas vitt vin senare var det dags för mig att bege mig hemåt.
Tack tjejer för en supertrevlig kväll, detta gör vi snart om igen!

..och idag ska jag EVENTUELLT göra  något som jag aldrig tidigare gjort förut…
Återstår att se om jag vågar eller fegar…!

Oväntat besök!

Nej jag tog inte fram Gevalia. Det var min fina dotter Elena som kom förbi en snabbis efter skolan igår, precis innan jag skulle iväg på styrelsemöte med LdB. (Och hon dricker inte kaffe).

Däremot tog jag fram stora famnen! En snabb puss fick jag oxå innan Elena oxå skulle iväg på basketmatch (mot Lobas, vi vann!).
Senare samma kväll facebookade jag med min Micaela, och då skrev hon på sin tråd:
”Såg ditt inlägg på din blogg . Typ den Rapidus Videon.. Så jäkla bra du är på o prata framför folk! Blir rätt stolt faktiskt :P”

Hon syftar på Youtube-videon med Anders Borg som jag la upp igår.
Jag blev så himla glad av Micaelas ord!
Den här profilbilden har hon förresten på sin FB, en bild med mig. Det gör mig oxå väldigt glad!

Mina vackra tjejer… ni gör mig överlycklig varenda dag!
Och jag lever länge på era fina ord och oväntade besök den veckan ni inte bor hos mig…
Älskar er så mycket och längtar till nästa vecka, för då kommer ni till mig igen!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Jag har mutat Anders Borg – finns även på Youtube!

Alltså finansministern Anders Borg!
Det bästa sättet att göra det på var att ta med lite kakor hemifrån mamma för ingen normalt funtad person kan motstå mamma Toulas kakor (eller mat).
Egentligen ville jag ge honom sprit, folk tenderar att bli så mycket mer medgörligare då. Så även jag, by the way.
Men efter noga övervägande – jag har ju trots allt en image att upprätthålla – så skippade jag spriten och höll mig till kakorna.
Nåväl.
Var och hur kom det sig att jag träffade Anders Borg då?
Jo, för att favo-Jan Wifstrand har gjort det igen; han lyckades få hit herr Borg som gäst på morgonens Rapidusfrukost (som för övrigt fullbokades på 28 min – rekord!).
När Jan W var klar med (som vanligt) superbra intervjun, tog jag mikrofonen och berättade för Anders att utöver mitt uppdrag som säljchef på Rapidus, så drev jag även mitt egna rekryterings- och headhuntingföretag.
”Skulle finansministern vilja vara så vänlig och skicka mig sitt CV? Jag har nämligen ett hemland till, det är Grekland, och som du vet behöver vi jättemycket hjälp där.
Under tiden som du funderar vill jag passa på att ge dig en liten muta, plus mitt visitkort så att du vet var du ska maila CVt.”


..och som ni ser på ovan bild tog han emot paketet/mutan, han håller det i vänsterhanden, Anders bad mig hälsa så gott och tacka mamma Toula, och ni ser även att vi tar i hand, så det betyder att vi är överens!
Snart har jag Anders Borgs CV i min databas, Inte illa va! Slå det om ni kan!! 🙂

Här kommer även en liten film som ligger på Youtube när jag ber Anders om hans CV, snälla Eva Frisk från Svenskt Näringsliv filmade mig och lade ut på Youtube 🙂

Now get back to work – det är arbetslinjen som gäller!

Frihet att kunna jobba varifrån jag vill!

Tex från köksbordet där hemma!

Frihet oxå att kunna jobba med vem jag vill och när jag vill. Måste bestämma allt själv.
Sprang förresten på en av mina förra chefer imorse på ett event, han sa; ”Visst driver du helt eget nu, Bella?”
Jag; ”Japp, det vet du ju, jag kan inte rätta mig i något led!”
”NO SHIT!!”, sa exchefen 🙂
Jodå, han om någon vet att jag inte kan rätta mig i något led, hahahaha.

Fast idag sitter jag iofs på Rapidus, hade möten i stan, bl a lunchade jag med en av mina kunder som kom ner från Stockholm, som vanligt supertrevligt att träffa honom!
Efter jobbet ska jag dock hem och fortsätta jobba, från soffan eller köksbordet denna gången, har två offerter som ska vara inlämnade senast imorgon och dom ska finslipas och skickas iväg helst ikväll; underpromise – overdeliver!

Hej så länge!

Mammas moussaka, blandannat

Igår var det mina barns födelsedag, 16 år.
Som tiden flyger iväg… men vilken tur att jag fyller tiden med meningsfulla saker hela tiden!
Som alltid på mina döttrars födelsedag, så väckte jag dom med en liten godsak, och därefter åt vi frukost.


Sen körde jag barnen till skolan, jobbade, kom hem och satte igång med tårtan, här smetar jag över glasyren.

..och här pimpar jag tårtan med lite strössel, marsipanrosor o sånt!

Taraaaaa:

Utanför mormors

Efter skola & jobb åkte vi till mormor, som hade gjort moussaka.. (och fyllda paprikor omifallatt…)
Mmm, få saker kan mäta sig med mammas moussaka..

Så gott!!
Sen hade vi lite foto-tajm 🙂



Efter trevlig middag och umgänge hos föräldrarna, körde jag barnen till basketträningen…
….och sen kändes det lite tomt i hjärtat.
Efter träningen ska barnen till sin pappa, det är hans vecka nu. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att inte alltid ha barnen hos mig. Speciellt inte på deras födelsedag. Men det är bara att gilla läget.

Jag gillar ju inte att vara hemma när barnen inte är hos mig, speciellt inte första dagen, så jag åkte hem till Elenas gudmor Efty, och Cina. Alltid mysigt att vara där.
När jag kom hem på kvällen låg detta på trappan utanför huset:

Min fina vän Pia hade lagt blommor & choklad till tjejerna! Så omtänksamt och så snällt gjort!!!
Jag blev rörd. Jag har många fina vänner som gratulerade mig till tjejerna igår, härligt!
Tacksam för alla mina vänner – nu ska bara denna veckan gå fort så att mina tjejer snart kommer till mig igen!
Ciao så länge 🙂

När Elena & Micaela föddes

Min tvillingförlossning.

För det första vill jag nämna för er som inte vet, att jag har en extremt låg smärt-tolerans.
Jag klarar helt enkelt inte av smärta.
Så när jag väl blev gravid var den stora frågan; ok, hur ska nu barnen komma ut??
Vaginal förlossning var inte ett alternativ.
V e r k l i g e n inte.
Jag bestämde mig direkt för att det skulle ske med kejsarsnitt, det bestämde jag alltså innan jag visste att det var två bebisar – och på tal om två bebisar: bara att få beskedet att vi väntade twins är ett inlägg för sig..
Men kort kan jag säga att jag var i chocktillstånd och kunde inte alls ta in läkarens gratulationer, att jag skulle känna mig speciell och utvald – speciell & utvald??
Jag var 25 år, ganska omogen och kände bara WHY ME????
Anyway.

Jag visste inte om att man inte fick välja hur man skulle föda.
Men jag hade bestämt mig.
Jag_Ska_Föda_Mina_Tvillingar_Med_Kejsarsnitt. Punkt.

Faktum är att jag kunde välja det – om jag inte hade fått göra snittet i Sverige, hade jag åkt till Grekland, lagt in mig på en klinik och gjort det där.
Jag erbjöd mig att bekosta mitt snitt själv, hur mycket kostar det, frågade jag? 30, 40, 50tusen?? Jag förstod ju att det var en kostnadsfråga eftersom jag var frisk för övrigt.
Men min läkare sa att ”det funkar inte riktigt så i Sverige” (i Grekland betalar man själv om man väljer att lägga in sig på klinik).

Efter att ha hotat med att kasta mig utför brandtrappan, fick jag då tid för operation.
Fast på ett villkor, sa min läkare. Att han & jag skulle prata en timme varje dag. ”Vi kan prata hela dagarna om du vill, men jag föder inte normalt. Punkt.”
Jag fick tillochmed se en förlossningsfilm, som jag tvingade min kompis Monika att följa med på, – och den filmen gjorde ABSOLUT inte saken bättre. TVÄRTOM!
Jag kan inte nog understryka hur mycket den där filmen förstörde. Jag minns att både jag & Monika hoppade till när huvudet ploppade ut. Jag & Monki satt och höll om varandra, och helt plötsligt
”SHIT!! Där kom ett huvud!!”, 
liksom.
Och sen skulle resten av kroppen ut.. herregud.. det tog ju sin lilla tid och ont hade den stackars kvinnan och det var blod, slem och bajs överallt – okej, jag kanske överdriver lite – men jag var superklar över att jag inte skulle föda vaginalt iallafall!!
Monika med – hon har inte barn än idag!
Så den där filmen hoppas jag dom har skippat…!

Detta var vecka 28 eller 29, och jag var inlagd på sjukhus då eftersom jag hade börjat öppna mig – sjukhusvistelsen är oxå ett inlägg för sig, men kort igen, jag låg inne två veckor, höll på att bli galen och krävde att få komma hem, och det fick jag mot att jag lovade att ligga ner hela tiden.

Jag skulle alltså ligga ner och bara gå upp när jag skulle gå på toaletten – från vecka 29 och fram tills jag födde.
Om jag klarade det??
Nej, det gjorde jag inte.
Jag satte bla ihop mina barns sängar, och ljög för exmaken att det var någon annan som hade gjort det.

Minns inte om det var under den perioden som jag oxå föll ner från en stege – otroligt korkat, jag vet..
Inget hände tack o lov, men jag blev skiträdd och ringde min kompis Merlyn, jag vågade inte ringa maken, mina föräldrar eller syskon.
Merlyn skällde ut mig och undrade om jag var helt galen; vad fan hade du uppe på en stege att göra? Du är fan i mig inte i klok i huvudet, och så höll hon på hela vägen när hon körde mig till akuten.

Mina tjejer var beräknade till den 16e april och jag hade fått tid för operation den 4e april.
Men en vecka innan den 4e april gick vattnet.
Vi hade vattensäng på den tiden och jag trodde på fullaste allvar att sängen hade gått sönder.

Jag riktigt hörde ett ”splash” när jag satte mig upp i sängen den morgonen.
Min exman: ”Äskling, vattnet har gått!!
Jag: ”Har det inte alls”
Maken: * i falsett* JO!! *smått hysterisk*, vi måste till sjukhuset!!
Jag: ”Ska vi inte alls.”
Maken: ”BELLA FÖR FAN KOM IGEN!!”
Jag: ”Nej.”

Total denial från min sida.

Exmaken ringde min läkare, som sa till honom att trycka in mig i bilen och köra mig till sjukhuset. Och det gjorde han.

Klockan var ca 11 när vi kom in.
Det konstaterades att det var vattnet, jag blev inskriven, på med CTG, dropp och allt det där och sedan in i ett rum.
Allt var frid och fröjd….

…tills jag vid 15-tiden fick jag den första värken.
Shit, det gjorde ont!!
Ca tio minuter senare, fick jag en värk till – vad fan?? Det här gör ju ONNTTT!!

Efter en stund kom värkarna var femte minut, och vid detta laget var jag i upplösningstillstånd: 
DET HÄR GÖR JU SVINONT!!!
 
Var är min läkare?????
 (kompisar har hånat mig efteråt: ”värkar var femte minut och du klagar?? Rena rama semestern alltså!, du ska vara glad att du inte behövde uppleva värkarna som kom konstant, hela tiden, UTAN uppehåll!! Åhh stackars Bella, hon fick värkar var femte minut. Ni vet ju hur ynklig jag är när det kommer till smärta.. have a heart…)

I rummet brevid låg en annan tjej och hon skrek så mycket att jag ville smälla till henne – hon skrämde mig med sitt skrikande!!
Jag ringde på alla klockor och beordrade maken att hämta läkaren NU!
Jag blev tokig när han kom tillbaka med en sjuksköterska!
Hon gav mig lustgas och sa ”följ meeeed värken, kämpa iiinteeee emot, följ meeeed värken” – jag föreställde mig hur min knutna näve följde meeed hennes ansikte när jag slog till henne… – och sen sa hon att läkaren kan inte komma just nu, han har ett akut fall. 
Då brast det för mig.
JAG ÄR ETT AKUT FALL, TA HIT HÅKAN NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SÅ SÄGER NI BARA FÖR ATT JAG INTE SKA FÅ KEJSARSNITT, ATT NU HAR DET GÅTT SÅ LÅNGT ATT JAG MÅSTE FÖDA NORMALT!!!

Sedan minns jag inte riktigt vad som hände.
Från klockan 15, alltså från de första värkarna, tills tjejerna föddes, dom kom ut 18.35 och 18.36, har jag stora minnesluckor.
Min läkare kom iallafall, jag flyttades till operationssalen, och förbereddes inför narkos.
Jag blev alltså helt sövd, inte bara bedövad från midjan och neråt.
Storyn med narkosläkaren som arbetade under dagtid, tar vi en annan dag…men hon fick inte lägga några sprutor i mig iallafall, det fick däremot kvällsdoktorn..

En sak jag minns var att jag fick värsta ångesten precis innan jag skulle sövas: jag hade ju rökt 2 cigg fastän jag visste att jag var gravid (precis i början när jag fick veta), åh herregud, jag var en hemsk mamma! Hur påverkar det mina barn?
Att jag hade rökt och druckit i minst en månad UTAN att veta att jag var gravid, spelade såklart oxå in. Var i Grekland när jag blev med barn..

”Så Bella. Godnatt”

1½-2 timmar senare kom narkosläkaren och väckte mig.
”Bella.. Bella..?! vakna.. du har två fina tjejer här..
Jag: ”Är mina barn friska?”
”-Jadå, stora, fina och friska är dom!” svarade narkosläkaren.
”- Bra, nu vill jag kräka och så vill jag ha morfin”, sa jag.
”- Men enligt våra journaler är du väl smärtlindrad..??”
”- JAG HAR ONT! Ge_Mig_Morfin! Och inget konstgjort skit som petidin, jag vill ha morfin!”
Det fick jag.
Och jag var inte otrevlig, utan mer vädjande…

Här var jag inte så kaxig, kan jag meddela..

Elena & Micaela ca 2-3 veckor

Elena & Micaela ca 2 år


Efter att ha gått igenom tredagarsdepressionen, rest mig upp ur sängen (efter att ha blivit hotad om blodproppar…) och kommit igång med amningen och allt det där fick jag komma hem på permission en vecka senare – bara för att åka in igen efter att ha kollapsat där hemma.

Min soulmate Alexia (som är läkare, och även min Micaelas gudmor); 
”Bella, jag vill inte skrämma dig, men om jag hade haft en patient med så lågt blodvärde som du har, hade jag ordinerat blod”,
 sa hon.
Jag hade 74 i HB när jag åkte hem på permis och 70 när jag åkte in igen.

Mycket riktigt, när jag åkte in igen fick jag tre blodtransfusioner med motiveringen att jag var nysnittad tvåbarnsmamma och skulle inte klara av att få upp blodvärdet med järntabletter. 
Givetvis skulle jag ha EMLA-kräm
 innan jag blev stucken (på handryggen dessutom!!).
Sjuksköterskan blev sur, det tar ju ca en timme innan krämen börjar verka. Men hon fick snällt vänta.
Jag har ju ont, klarar inte att bli stucken.. (jag vet jag är en vekling…)
Storyn om hur sjuksyrran glömde be om mitt namn och personnummer på tredje påsen blod, tar vi oxå en annan gång..

Allt gick bra, tralallalala och vips så var mina tjejer 8-9 månader, och jag mådde sämre och sämre… var helt övertygad om att jag fått HIV genom blodtransfusionerna.
Jag hade halsinfektion på halsinfektion på halsinfektion. Och visst var det något sjukhus i Frankrike som hade gett patienter HIV-smittat blod?? Kunde lika bra hända i Sverige oxå!

Alexia igen:
 ”Bella, jag har undersökt dig, du har ingen böld i halsen…
Jag: ”Det har jag visst, kan du inte känna den??? Den är stor som fan!”
Alexia, *lite försiktigt*: Vännen, ibland kan en depression yttra sig som så, att man tror att man har en böld i halsen”
Jag: ”Jag är inte deprimerad och jag TROR ingenting!! Jag HAR en böld i halsen!!”
Underbara Alexia… !

Till slut gjorde jag alla tester som fanns: HIV, hepatit, järn, röda/vitablodkroppar, något som mäter ämnesomsättningen, blodsocker you name it. Jag gjorde rubbet.
Och nej, jag hade inte HIV och sedan dess har jag inte haft en enda halsinfektion! 🙂

Det låter säkert som om jag var värsta psykfallet emellanåt, och det kanske jag var, men inte så illa som man kanske tror. Jag var mer rädd än kaxig.
Jag grät  hel hel del i början; av rädsla, av smärta, av frustration, av oro – men oxå av lycka.
Kunde inte fatta att dessa två knubbiga gullungarna verkligen var mina! MINA!!!
Så små, så perfekta, så underbara.. och MINA! Kan ni fatta, liksom!
M I N A!!

Redan från dag 1, i morfinångorna, kände jag en otrolig beskyddarinstinkt; inget får nånsin hända mina barn.
Bara tanken gjorde – och gör! – att det kändes som om mitt  hjärta ska slitas ut ur kroppen på mig – och det har funnits stunder under dessa åren då hjärtat har slitits ut ut kroppen på mig; det absolut värsta som finns är att jag inte kan ta över smärta från mina barn. Så hjälplös man är då..
Som tur är har vi varit hyfsat förskonade från sjukdomar och olyckor – peppar, peppar!
Avslutningsvis – jag hade gått igenom förlossningen, blodtranfusionerna och att jag inte kunde gå upprätt på 2-3 månader, en miljon gånger till för Elena & Micaela. För mina barn gör jag allt. ALLT!
Dom är världens vackraste och dom gör mig så lycklig!

Tillägg idag, den 26e mars 2012, alltså på 16årsdagen: återigen, allt som hänt, alltså även när jag fick opereras för några år sedan för 3 bråck, varav 2 i kejsarsnittet (som dessutom inte blev bra!), så skulle jag gladeligen göra om precis allt igen för er mina vackra tjejer Elena & Micaela.
Det finns ingenting som jag inte gör för er! Fast det vet ni vid detta laget <3

Älskar er beyond vett & sans!
Stort grattis mina dockor, Jag_Älskar_Er_Så_Sjukt_Mycket!

…och så några bilder från igår när vi gick promenad i Västra Hamnen




Så vackra. Så fina. Så perfekta.
Mina döttrar. Som gör mig så glad.
My pride and joy!

Stockholm var här!

Mina älskade kusiner från Hufvudstaden var här över helgen och vi hade det hur mysigt och bra somhelst!
Här kommer lite bilder!
Dora & Chris

Farbror Georgios med lilla Anna, faster & mamma i bakgrunden

Min systers gullungar

Jag & Chris

..och Dimman & jag

..som inte är så galen som han ser ut 🙂

Mario & jag, vi var familjens svarta får, hehehehe
Även när det inte var vi som hade hittat på jävelskap, så fick vi ändå alltid skulden..

Vi jämför våra skor på Victors, Lilla Torg

Syrran, Chris & moi!


Från lördagen

Min Elena & jag

Jag & min Micaela

Jag & Despina

Akilles, Elena & Micaela

Mario & Dora

X-tina & jag


Chris & jag

Lovely!
..och hej sommartid förresten! Ååh vad jag har längtat efter dig 😉

Våren är här!

Powerwalk med Pia


Och  ja, fastän det är vår är jag fullt påbyltad med mössa, vantar och halsduk.
Jag är grekinna remember?
Allt under 30 grader är kallt.. 🙂

Tina Ax har blivit googlad

Såg ni programmet på SVT idag, Dokument Inifrån, ”Du har blivit googlad”?
Inte? Då kan ni kolla på SvtPlay här.
Min bästis Ofelias moster, Tina Ax, som även är kompis till mig, har fått sitt liv uthängt på nätet av sin förra sambo – och detta i en tid som var den svåraste i Tinas liv, hon hade drabbats av bröstcancer.
Tina är med och berättar hur det var och kändes när hennes förra sambo kapade hennes identitet och satte upp en sajt om deras uppbrott, fullt med felaktigheter och påhopp.
Hör och se hennes osannolika story .
Tyvärr är hon inte unik.

Kolla även in Tinas hemsida www.tinaax.n.nu och även hennes dotter Emmas blogginlägg om sin mamma:  emma-m-ax.blogspot.com

Vilka människor det finns alltså..
Hoppas Tina och alla andra som får sina identiteter kapade finner sin rätt.

Min barndomsvän Viktor!


Var hos Viktor innan idag igen, hennes äldsta dotter Josefine hjälper ju mig med en sak.
Vi kan inte riktigt än säga vad det är, men snart lär ni alla få veta… 🙂

Älskar Viktor så sjukt mycket! Och hennes familj!
Hennes man Peter sköter för övrigt mitt företags ekonomi, Granberg Redovisning.
För mig är Peter oumbärlig – utan honom hade jag gått under.. vanlig administration är som ni alla vet, inte min starka sida; lägg då till ekonomisk administration och ni förstår att det vore en katastrof om jag skulle sköta detta själv.

Jag är så oerhört lyckligt lottad som har världens bästa människor runt omkring mig!
Tack!

Translator