Tur man har starka barn…

Jag brukar alltid vakna före barnen och går då ner och lägger mig på soffan.
Sen när jag hör dom komma i trappan brukar jag springa dit och krama dom.
Eftersom jag har lågt blodtryck och lågt blodsocker måste jag tänka på att inte stiga upp hastigt om jag legat ner. Jag måste först sätta mig upp, vänta lite och sen resa mig, annars svimmar jag (pensionärsvarning, jag vet!).

Men det glömde jag imorse när jag hörde fotsteg i trappan. Jag for upp och sprang mot trappan, det var Micaela som kom ner.
Och precis när jag kom fram och kramade om henne, såg jag stjärnor och kände jag mig så yr och nästa gång jag fick minnet tillbaka hade jag segnat ner. Men min vackra – och STARKA! – Micaela höll om mig, så jag ramlade aldrig och slog mig.
Och hon blev rädd, min fina tjej..
Min andra fina och ännu starkare tjej Elena, sov ovetandes vidare på ovanvåningen.

Det var vår start på dagen!
Hoppas vi slipper fler svimningsanfall.. men jag känner mig lite yr i mössan…
Time to eat något uppiggande!

Ciao så länge snyggingar ♥

Comments are closed.

Arkiv