Monthly Archives: januari 2012

One down…one more to go…

Jag talar om uttagningar. Som i basketuttagningar!
Äntligen besked! Positivt dessutom 🙂

Elena & Micaela har kommit in på BG i Malmö, tjohoooo!
Vi är så glada här hemma!

Det var som sagt den ena uttagningen, fys- och baskettesterna.
Nu ska dom bara komma in på Swedbank oxå… – vilket heller inte borde vara några problem då deras betyg är ganska höga – och när dom går ut nian till sommaren borde betygen vara ännu högre.
Båda mina tjejer har en del MVG att hämta hem.. MVG som dom borde fått redan i julbetygen, men som vissa lärare menade på att dom får till sommaren om dom bara håller samma tempo… Och det är helt okej, bara betygen kommer!

Congrats mina vackra tjejer!!!

Söndagsseeeeeeg

Imorse kom jag hem vid halv5-tiden. Kan inte minnas sist jag kom hem så sent. Eller tidigt.
Fast det kan jag visst minnas förresten, förra helgen kom jag ju hem så sent, eller tidigt, igen. Var ju på fest då oxå.
Shit vilken partypingla jag är alltså! (eller hur!).

I alla fall.
Jag vaknade onödigt nog innan klockan ringde, alltså efter knappt 5 timmars sömn. Därav att jag är så seg idag.
Frukost och sen powerwalk (53 minuter) för att hämta bilen, den stod kvar utanför Pias.
Efter det körde vi till Lund, tjejerna spelade match.


Elena var fotograf, hon får ju inte spela pga sitt brutna finger.

Jag & Elena, jag hade Elenas jacka på mig.

..och även deras fina rosa byxor kommer jag in i!!!


Jag är så himla glad för det!! 🙂

Nu bara segar vi framför TVn..

Ciao så länge folks!

Bollbehandling – tillägg!


Det fanns en tid för länge, länge sen då väldigt få personer kunde ta en boll ifrån mig.
Jag dribblade & trixade och var jäkligt duktig på det.
Well, those days are looong gone.
Nu kan nästan vemsomhelst ta bollen ifrån mig – och dribbla, det vet jag knappt vad det är längre..
Jaja, vad är en bal på slottet.

Tur att jag är bra på annat.
Hej så länge!

Tillägg: den översta bilden är tagen förra veckan när jag var och fredagstränade med tjejerna på kvällen.
Nedan två bilder är tagna från ikväll;
Tjejerna tränade bollbehandling (ja, dom har bollar fastän man kanske inte ser dom!)..

..och jag kunde inte vara med och träna idag, eftersom jag hade en hel del arbete att ta hand om!

Jag har dock varit flitig idag; powerwalkat 31 minuter 🙂

Fler bilder från Rapidus kalas!


Introducerar vår chefredaktör Kristian Svensson, som höll i vår frågesport


Jag berättar om bakgrunden till när jag köpte vin till vår jury – det blev ett Rolling Stones-vin – eftersom temat på kalaset var rock!
(visste ni förresten att det även finns vin från/med Metallica & KISS? Jag visste det inte!).

Tusen tack Patrick Persson på PPPress!
Ps, den sista hamnar nog på min facebook oxå 🙂

Hej så länge!

Rapidus har fyllt 12 år, tjohoo!

Det firades på Klaffbron och minst 150-170 kunder kom och festade med oss!
Som vanligt mycket folk, som vanligt mycket ös och som ovanligt, ett liveband, och inte vilket liveband som helst, Graffiti Soul Band!!

Vi körde frågesport, Sam Astons lag vann 😉

Årets ”Friskt Vågat” och ”Årets Rapidusföretag” korades, nedan Charlotta Falvin som ingår i juryn.


..och jag fick äran att vara konferencier i år igen! Tack!



Jag är så himla glad för att jag fick vara det igen – jag tycker ju att det är så kul att vara konferencier och moderator – att stå i rampljuset, helt enkelt!
I love it!
Och jag vill verkligen göra mer sånt! 
Så tveka inte att kontakta mig om ni sett mig in action och tycker jag är värd pengarna!

..och på tal om pengar så är jag inte lika dyr som de rutinerade rävarna är – inte än i alla fall 😉
Talk to me om intresserad – jag kommer bli jätteglad! Och förhoppningsvis ni oxå — !
Ps, bilderna nummer 4 & 5 uppifrån är tagna av fotografen Patrick Persson – Bildbyrå på webben – www.pppress.se
Och Patricks bilder skiljer sig klart från de andra som ni ser – därmed inte sagt att det är något fel på de andra ”fotograferna”, Pia Sander (från Wonderleap) och Patricia Key (från Senior & Young), dom gjorde sitt bästa med iPhonarna!

Ciao så länge då!

Nu har båda mina tjejer brutit höger lillfinger


”Fraktur genom basen proximala falangen dig 5.
Ingen intraarticulär utlöpare”.

Så stod det på röntgensvaret efter att Elenas finger hade röntgats. Och nej, jag förstår inte mycket av det…
Jag trodde inte att det var brutet eftersom hon faktiskt kunde spela match (!!) i helgen, men oxå för att hon inte har särskilt ont. Jo, om man pillar på det eller om hon försöker böja fingret gör det ont såklart, men inte annars.

Det var tydligen en ”snygg och jämn” fraktur, enligt vår oerhört trevliga och roliga doktor, Anders Hassbring. 
Fingret behöver inte opereras – till Elenas stora lycka! – utan man bara tejpar ihop fingrarna och låter det läka i lugn o ro av sig självt.
Och ingen träning som innefattar att Elena ska fånga bollar med sin högra hand och därmed riskera att förvärra skadan!

Sådär, då har båda mina tjejer brutit höger lillfinger!
Micaela för 1 år sen…


Micaela har dessutom lyckats få en handledsfraktur oxå, och det var lite mer än två år sedan det hände, kolla här.
Hoppas inte Elena får det oxå.. dom behöver ju inte följa varandra i allt!

When in affekt..

När man är förbannad ska man akta sig för att ringa, smsa, blogga, facebooka, maila eller på något sätt ”kontakta” den man är förbannad på, eller omvärlden, för den delen.
Något jag faktiskt har lärt mig. Och det har tagit tid.
När jag är rosenrasande, ledsen eller allmänt ur balans, så lägger jag dator & telefon långt ifrån mig.
Visst får jag återfall då och då, men över lag så sköter jag mig.

Som när Sverige tappade en elvamålsledning (ja, 11 – elva, eleven, endeka) mot Polen i handboll i lördes.
Grottmänniskan i mig ville gapa, skrika och högljutt beklaga mig över Sveriges totala kollaps.
Men sen samlar jag mig och tänker: what´s the point att hela Sverige gapar och skriker? Laget mår alldeles säkert dåligt som det är – det hjälper inte ett dugg att  alla andra gapar och skriker.
Tvärtom, nu behöver killarna all uppmuntran och stöd dom kan få.

Man sparkar inte på den som ligger ner, och jag är övertygad om att killarna i det svenska handbollslandslaget inte bara ligger ner,  dom kommer ha skitsvårt för att resa sig efter denna förlusten. Ja, jag vet att matchen slutade oavgjort, 29-29, men detta var en ren och skär förlust för Sverige. Inget annat.

En annan sak som gjorde mig arg men främst jätteledsen var att mina barn befann sig i Stockholm och spelade Riksmästerskap i basket – inte över det faktumet att dom var iväg, men för att jag fick veta en sak som gjorde mig förtvivlad – och det var inte tjejerna som hade gjort något fel.
Det enda jag kan säga i detta, är att när dom åkte till Stockholm med laget, så åkte dom inte hemifrån mig.
Och jag kunde för första gången inte åka till centralen och vinka av dom, och samtidigt säkerställa tillexempel hur mycket pengar dom hade med sig.

Jag önskade jag var där… speciellt oxå för att min Elena skadade sitt finger, Elenas till vänster, Micaelas finger till höger. Och med detta fingret spelade hon match…nåväl.. röntgen får avgöra om det är brutet, vi ska till doktorn i eftermiddag.

…och för att min Micaela blev vald till ”Matchens lirare” efter att ha gjort 18 poäng i en match, varav 10 satta straffkast av 12 – stolt!!
Nästa gång ska jag åka med dom – jag vill ju seeeee detta!

Jag är dock mycket tacksam över att min älskade kusin Chris gjorde mig en jättetjänst..
Kolla så fin hon är!! På utsidan och insidan..
TUSEN TACK ÄLSKADE KUSSE!!

..och kolla så fina bilder hon tog när tjejerna spelade!

Förra veckan var en händelserik vecka.
Jag var både arg och ledsen vid flera olika tillfällen, men lyckades besinna mig hyfsat iallafall.
Jag fick utbrott på någon och vid andra tillfällen fick min tystnad vara mitt svar. Inte värt det liksom.
Vissa personer ska man inte slösa varken saliv eller röstresurser på.

Och det var inte bara negativa saker förra veckan, det var som tur var även en hel del positivt.
Och denna veckan kommer vara hur bra som helst! Vet ni varför?
Jo, för att den är jämn och för att mina tjejer kommer till mig! ♥

Ps, vågen visade dessutom på 200 gram minus idag, tjohoooo!! ….

…och det var verkligen inte väntat!!

V som i Victory!

..eller v som i Veronika!

Var på supertrevlig fest hos Veronika i helgen – shit så kul det var!!
Jag träffade många nya människor, men även en del gamla bekanta ansikten.
Bilderna får tala för sig själva…





Som sagt, en riktigt bra fest!
Vid 04tiden tror jag att jag var i säng…

..och dagen därpå, alltså idag söndag, var det inte lika kul att ställa sig på vågen.
Det är fortfarande måndagsvägningen som gäller, men söndagen ger en fingervisning om vart hän det pekar. Och det såg inte bra ut när jag ställde mig på vågen idag.. Fredagens 11,2 minus förvandlades till 9,5 minus… (ja, jag vet att det fortfarande är bra…)

Och fastän jag powerwalkade 1 timme idag, så har jag inte stora förhoppningar inför vägningen imorgon.
Jag var nämligen på superbrunch hos bästisen Irini – ja, ni ser själva på bilden..

Sååå gott!!
Jag har iofs inte ätit något mer idag, mer än brunchen hos Irini, och det beror på att jag är fortfarande mätt!
Det får nog bli en powerwalk innan vägningen imorgon…och/eller ett cykelpass på motionscykeln om vädret är kasst.

Puss & Kram då för idag, hälsar
Bella Baksmälla!

In case någon undrar…


……kan jag meddela att vågen stod på 11,2 kilo minus igår. I fredags alltså.
(Men det är vad som står på vågen på måndagar som styr)

Jag ska på fest hos Veronika ikväll och det kommer med ganska stor sannolikhet att slinka ner  x antal drinkar och/eller vin, samt en & annan godsak.
Ska dock ta en powerwalk på minst 45 minuter nu och ytterligare en powerwalk imorgon på minst 1 timme för att försöka begränsa skadan på måndagsvägningen så mycket det går..
Om det krävs tar jag en powerwalk före vägningen på måndag oxå..

Ciao så länge då!

Stolthet gentemot sina barn?

Jag har aldrig och kommer aldrig, förstå föräldrar som surar på sina barn och inte ringer upp dom, om någon konflikt ägt rum.
Med barn menar jag alla åldrar. Allt från 5 år, till 15, 27 eller 45 år.
Det är helt ofattbart för mig att en vuxen förälder inte agerar mer moget än så. Så jävla löjligt.
Man kan väl inte vara sur på sina barn och inte ringa?
Och framförallt; hur fullvuxen är föräldern om den dessutom spelar offer och martyr om/när barnet agerar mest förståndigt, och ringer upp?

Jag skulle aldrig stå ut med att vara ovän med mina barn, syskon eller föräldrar.
För det första skulle aldrig någon av oss i min familj gå och sura.
Vi kan absolut argumentera och vara oense som alla andra, men vi är inte långsinta.
Ingen går omkring och surar.

Jag känner en del personer som är ovänner med sina familjemedlemmar. I vissa fall är det mer än berättigat. Men i något fall är det verkligen långt ifrån berättigat. Och ja, jag har insyn och vet vad som pågår.
Det handlar om att barnet (barn o barn, det är en fullvuxen person), i detta fallet där jag har insyn, är en mycket störd individ, har det visat sig. Ansvar är ett ord personen ifråga varken kan stava till, uttala, eller ens förstå innebörden av.
Samma med ärlighet, pålitlighet & hederlighet.
Att be om ursäkt finns heller inte på världskartan – personen ifråga är ju helt felfri! Alla andra är dumma i huvudet, däremot. Och det är alla andra det är fel på. Såklart!

Ibland undrar jag om dessa personer någon gång tänker på hur det kommer vara om deras föräldrar eller vem man nu är ovän med, dör? Och dom är ovänner när det händer!

Nej, jag tycker att man ska ta sig en ordentlig funderare på vad som är viktigt i livet och agera därefter.
Ens föräldrar och syskon väljer man inte, det är jag införstådd med, men jag har mycket svårt att tro att ens egen familj inte vill ens bästa.
Och ja, jag förstår att det finns undantag och att alla familjer inte är som min, men om din familj är en bra familj – snälla, försök att rätta till det…

Innan det är försent.

Translator