Monthly Archives: januari 2012

Fler bilder från Rapidus kalas!


Introducerar vår chefredaktör Kristian Svensson, som höll i vår frågesport


Jag berättar om bakgrunden till när jag köpte vin till vår jury – det blev ett Rolling Stones-vin – eftersom temat på kalaset var rock!
(visste ni förresten att det även finns vin från/med Metallica & KISS? Jag visste det inte!).

Tusen tack Patrick Persson på PPPress!
Ps, den sista hamnar nog på min facebook oxå 🙂

Hej så länge!

Rapidus har fyllt 12 år, tjohoo!

Det firades på Klaffbron och minst 150-170 kunder kom och festade med oss!
Som vanligt mycket folk, som vanligt mycket ös och som ovanligt, ett liveband, och inte vilket liveband som helst, Graffiti Soul Band!!

Vi körde frågesport, Sam Astons lag vann 😉

Årets ”Friskt Vågat” och ”Årets Rapidusföretag” korades, nedan Charlotta Falvin som ingår i juryn.


..och jag fick äran att vara konferencier i år igen! Tack!



Jag är så himla glad för att jag fick vara det igen – jag tycker ju att det är så kul att vara konferencier och moderator – att stå i rampljuset, helt enkelt!
I love it!
Och jag vill verkligen göra mer sånt! 
Så tveka inte att kontakta mig om ni sett mig in action och tycker jag är värd pengarna!

..och på tal om pengar så är jag inte lika dyr som de rutinerade rävarna är – inte än i alla fall 😉
Talk to me om intresserad – jag kommer bli jätteglad! Och förhoppningsvis ni oxå — !
Ps, bilderna nummer 4 & 5 uppifrån är tagna av fotografen Patrick Persson – Bildbyrå på webben – www.pppress.se
Och Patricks bilder skiljer sig klart från de andra som ni ser – därmed inte sagt att det är något fel på de andra ”fotograferna”, Pia Sander (från Wonderleap) och Patricia Key (från Senior & Young), dom gjorde sitt bästa med iPhonarna!

Ciao så länge då!

V som i Victory!

..eller v som i Veronika!

Var på supertrevlig fest hos Veronika i helgen – shit så kul det var!!
Jag träffade många nya människor, men även en del gamla bekanta ansikten.
Bilderna får tala för sig själva…





Som sagt, en riktigt bra fest!
Vid 04tiden tror jag att jag var i säng…

..och dagen därpå, alltså idag söndag, var det inte lika kul att ställa sig på vågen.
Det är fortfarande måndagsvägningen som gäller, men söndagen ger en fingervisning om vart hän det pekar. Och det såg inte bra ut när jag ställde mig på vågen idag.. Fredagens 11,2 minus förvandlades till 9,5 minus… (ja, jag vet att det fortfarande är bra…)

Och fastän jag powerwalkade 1 timme idag, så har jag inte stora förhoppningar inför vägningen imorgon.
Jag var nämligen på superbrunch hos bästisen Irini – ja, ni ser själva på bilden..

Sååå gott!!
Jag har iofs inte ätit något mer idag, mer än brunchen hos Irini, och det beror på att jag är fortfarande mätt!
Det får nog bli en powerwalk innan vägningen imorgon…och/eller ett cykelpass på motionscykeln om vädret är kasst.

Puss & Kram då för idag, hälsar
Bella Baksmälla!

In case någon undrar…


……kan jag meddela att vågen stod på 11,2 kilo minus igår. I fredags alltså.
(Men det är vad som står på vågen på måndagar som styr)

Jag ska på fest hos Veronika ikväll och det kommer med ganska stor sannolikhet att slinka ner  x antal drinkar och/eller vin, samt en & annan godsak.
Ska dock ta en powerwalk på minst 45 minuter nu och ytterligare en powerwalk imorgon på minst 1 timme för att försöka begränsa skadan på måndagsvägningen så mycket det går..
Om det krävs tar jag en powerwalk före vägningen på måndag oxå..

Ciao så länge då!

Stolthet gentemot sina barn?

Jag har aldrig och kommer aldrig, förstå föräldrar som surar på sina barn och inte ringer upp dom, om någon konflikt ägt rum.
Med barn menar jag alla åldrar. Allt från 5 år, till 15, 27 eller 45 år.
Det är helt ofattbart för mig att en vuxen förälder inte agerar mer moget än så. Så jävla löjligt.
Man kan väl inte vara sur på sina barn och inte ringa?
Och framförallt; hur fullvuxen är föräldern om den dessutom spelar offer och martyr om/när barnet agerar mest förståndigt, och ringer upp?

Jag skulle aldrig stå ut med att vara ovän med mina barn, syskon eller föräldrar.
För det första skulle aldrig någon av oss i min familj gå och sura.
Vi kan absolut argumentera och vara oense som alla andra, men vi är inte långsinta.
Ingen går omkring och surar.

Jag känner en del personer som är ovänner med sina familjemedlemmar. I vissa fall är det mer än berättigat. Men i något fall är det verkligen långt ifrån berättigat. Och ja, jag har insyn och vet vad som pågår.
Det handlar om att barnet (barn o barn, det är en fullvuxen person), i detta fallet där jag har insyn, är en mycket störd individ, har det visat sig. Ansvar är ett ord personen ifråga varken kan stava till, uttala, eller ens förstå innebörden av.
Samma med ärlighet, pålitlighet & hederlighet.
Att be om ursäkt finns heller inte på världskartan – personen ifråga är ju helt felfri! Alla andra är dumma i huvudet, däremot. Och det är alla andra det är fel på. Såklart!

Ibland undrar jag om dessa personer någon gång tänker på hur det kommer vara om deras föräldrar eller vem man nu är ovän med, dör? Och dom är ovänner när det händer!

Nej, jag tycker att man ska ta sig en ordentlig funderare på vad som är viktigt i livet och agera därefter.
Ens föräldrar och syskon väljer man inte, det är jag införstådd med, men jag har mycket svårt att tro att ens egen familj inte vill ens bästa.
Och ja, jag förstår att det finns undantag och att alla familjer inte är som min, men om din familj är en bra familj – snälla, försök att rätta till det…

Innan det är försent.

Att våga

De flesta har väl hört uttrycket ”Man måste våga för att vinna”.
Visst kan det stämma. Men man måste oxå våga förlora, och det är nog inte lika lätt…

Jag har vågat många gånger, med varierande utfall. Jag har både vunnit och förlorat.
Vissa segrar har varit både väntade och efterlängtade, och detsamma med vissa förluster, de har varit väntade, dock inte efterlängtade.
Oftast, för mig alltså, har det inte gjort särskilt ont att förlora, men förra veckan förlorade jag något, och denna gången kändes det.

Anledningen till att det vid tidigare tillfällen inte har gjort så ont är för att jag innerst inne vetat om att det inte skulle bli seger.
Jag VET i magen när det inte är rätt. Precis som jag vet när det ÄR rätt.
Känns det inte bra, då är det inte bra. Och då hoppas man heller inte eftersom magkänslan protesterar.
Men förra veckan som sagt, så kändes det ganska bra – inte helt hundra, men tillräckligt för att jag skulle börja hoppas, och tillräckligt för att jag trodde jag skulle vinna.

Jag blev ganska ledsen när det inte blev så. Inte så att jag grävt ner mig och blivit förtvivlad, det skulle jag aldrig tillåta mig själv att bli.
Men lite nedstämd, liksom.
Nu har det gått några dagar och jag är absolut inte lika besviken som dagen jag fick beskedet.
Jag kan tillochmed tänka på det utan att känna sorg eller tänka what if.
Det slår mig att jag är jäkligt krass…men det är ett annat inlägg!

Nej, jag kommer inte berätta vad som gjort mig ledsen, men ge mig ett par veckor till att slicka min sår, sen är jag back on track again!

…och glöm inte våga folks, det är bara så man utvecklas och lär sig något.
Framförallt om sig själv, men ibland även om andra.

Och här kommer en färgglad bild på mig för att muntra upp oss lite!

Tata!

The Brand Man talar om hur man bygger starkt varumärke

Med ”The Brand Man” menas Micco Grönholm, varumärkesstrategen från reklambyrån Pyramid.
Igår blev jag inbjuden av Epsilon ITs VD Sam Aston att närvara på Scania Futuras exklusiva seminarie som handlade om Varumärkersbyggande.
Jag är ju mycket intresserad av hur man bygger ett starkt varumärke, vad som leder till merförsäljning, och hur man kan använda sig av sociala medier för att förstärka sitt varumärke?
Micco, som jag lyssnat på en gång tidigare för lite mer än ett år sedan (på Helsingborgs Näringslivsdagar), berättade och bekräftade det jag själv oxå tycker, nämligen att  vi inte är rationella när vi fattar beslut. Vi följer vår känsla. Vårt hjärta.
Jag köper tex bara av folk jag tycker om. Tycker jag inte om någon, ja, då blir det inget.
Superviktigt för mig.

Efter Micco höll Hans Möller, VD på IDEON en paneldebatt för att diskutera för- och nackdelar med sociala medier.

Superintressant – och superintressanta personer, det var fullt på Börshuset!
Jag är så glad att jag blev inbjuden och ännu gladare att jag hade möjlighet att närvara!
Tack oxå till min kompis Jon (Carvell, VD på HiQ, reds anm), som körde mig hem!

Ps, ignorera den öppna badrumsdörren i bakgrunden. Fokusera inte på det överfulla skåpet.
Har jag förresten berättat att jag lovat mig själv att varje gång jag öppnar badrumsskåpet, ska jag även slänga en sak därifrån?
Well, det går sådär.
Jag har så himla mycket skit som jag inte använder..  att det ska vara så svårt att slänga!
Är det ärftligt att samla på saker? Isåfall ligger jag illa till…

Ciao så länge då mina kloka läsare (ja, alla kan förstås inte känna sig träffade när jag skriver ”kloka” – ni som inte bör känna er träffade, ni vet vilka ni är.. )

M Ä T T !!

I måndes åt jag – för första gången sedan i somras!! – glass.
Ben & Jerry, den med karamellsmaken.

Har ni smakat den? Om ni inte vill bli beroende är mitt tips att ni inte ska smaka.
Den var så satans god.
Så god att jag inte kunde sluta äta.
Jag var proppmätt och jag frös skitmycket, ändå kunde jag inte sluta äta.

Efter att jag hade klämt i mig hela glassen, alltså en halv liter (!!) hamnade jag i sockerkoma.
Jag bara lade mig ner på soffan och somnade (!)
Helt slut var jag.
Jag sov i säkert en timme, och blev väckt av att min koumbara X-tina ringde.
Vi pratade en stund och jag var som en yr höna. Fortfarande ”borta”.
Och fortfarande jävligt mätt.
Och mätt, det var jag i flera dagar. Jag skojar inte. Jag var verkligen mätt, fram till säkert onsdag-torsdag.
Det kändes som om glassen satt i halsen.
Först framåt onsdagen-torsdagen var jag hungrig på morgonen igen (och vid lunch samt vid 18tiden).

Vad har jag lärt mig av detta då?
Well, jag vet inte än. Det återstår att se hur stor skadan blir – vägning imorgon.
Tror dock det kommer gå bra – jag har ju skött mig resten av veckan. Och jag åt glassen på måndagen just för att jag skulle ha hela veckan på mig för att ”rätta till” överskottet av glass-points.
Så jag tror som sagt att det kommer gå bra.

..och gör det inte det så är inte det hela världen.
Det kommer en ny vecka!

Nedan jag & mina stoltheter när vi var hos mina föräldrar på middag innan idag, och vi började kolla i gamla album.
Aaaahhh, vilken memory trip!

Bjuda igen

Vad säger Vett-och-etikett-experterna om det här med att bjuda tillbaka?
Hur många gånger är det okej att gå hem till någon utan att bjuda tillbaka – 1 gång? 4 gånger?
Jag personligen tror nog att jag hade skämts om någon bjudit hem mig till sig både en andra och kanske även en tredje gång, utan att jag hade bjudit tillbaka. Faktiskt.
Så gör man ju inte. Man kan ju inte bara förvänta sig att bli bjuden hela tiden – någon gång måste man väl bjuda igen. Och har man inte för avsikt att göra det, ja, då kanske det tillhör god sed att inte gå till dom man inte avser bjuda tillbaka?
För precis lika trevligt som man tycker det är att bli bortbjuden, precis lika trevligt tycker säkert även andra det är att bli hembjuden till någon.
Vänner ger och tar.

Jag är ganska noga med att bjuda tillbaka – tror och hoppas jag iallafall! Om någon inte håller med, hör av er 🙂
Och vad gäller dom som inte bjuder igen, och du tycker det är ett problem; dom bara avlägsnar man sig från, lite snyggt och prydligt och så är det inte mer det.
Och det behöver absolut inte utväxlas hårda ord eller ske under dramatiska former.
Vänskapen kanske behöver ett kortare uppehåll eller kanske tillochmed ett permanent avbrott. Det beror ju på hur mycket man saknar varandra, hur mycket man tycker om varandra och hur mycket man vill umgås?

Jag är mycket lyckligt lottad som har många vänner runtomkring mig, fler än jag kan hantera känns det som ibland *ler*.
Nej, jag vet att inte är världsbäst på att ringa alltid, och inte heller blir jag ”tillbakabjuden” alla gånger… – och visst kan jag bli ledsen över det.
Vissa vänner träffar jag varje vecka, andra några gånger i månaden och vissa kanske bara några gånger per år.

Maria tillexempel är en vän som jag tyvärr träffar alldeles för sällan. Jag önskar att vi båda två skärpte till oss och såg till att vi sågs oftare!
Nedan bild på mig Marias bedårande lilla dotter Angelina, är tagen för nästan 2 år sedan (nej, det är inte såå längesedan vi sist sågs :-)).

Vi sågs tidigare i veckan, Maria kom hem till mig, och med sig hade hon nedan fina stora korg!

Jag blev så glad!
Maria är verkligen en genuin vän – så klok, så energisk och entusiastisk – och sååå snygg!! Hon blir bara snyggare och snyggare för varje år som går!
Och även om vi inte ses och hörs superofta, så vet jag att hon finns där om det skulle vara något. Och så är det med alla mina vänner, tack o lov.
Och ej att förglömma; Facebook! Tack vare FB har jag koll på mina vänner och vet att dom mår bra. Dvs, dom som uppdaterar lite då och då.

Nu ska jag fundera över om jag eventuellt har missat att bjuda tillbaka till någon som bjudit hem mig.
För hur osannolikt det än är, så är faktiskt inte jag felfri.

Tata så länge alla fina!

Bra och dåligt ledarskap

Idag ska vi tala om ledarskap kära vänner.
Vem är en bra ledare? Vem är en kass ledare?
Bra ledare är den som har förmågan att lyfta sina medarbetare, kollegor, familjemedlemmar eller vad det nu är.
En kass ledare är någon som sänker, psykar, gapar och skriker på sin omgivning.

I min värld skriker aldrig en bra ledare.
Att skrika är för det första aldrig rätt eller bra. Varför ska man skrika överhuvudtaget? Och på vem ska man skrika?
Det är aldrig rätt att skrika som ledare.
Aldrig.
Samma sekund man som ledare börjar gapa och skrika, samma sekund har man förlorat.
Och Gud förbjude, ännu värre är det om ledaren ifråga börjar sparka på saker eller kasta omkring saker.
Då visar man bara prov på att man inte kan hantera situationen som uppstått.
Alla kan tappa humöret, absolut! Men om man är en bra ledare, så ber man om ursäkt om man nu råkat tappa humöret.
Kan man inte be om ursäkt, då är man ingen bra ledare.

Vidare, en bra ledare ska kunna lyssna och framföra kritik på ett positivt sätt.  Peka på det man gör mindre bra, men kunna komma med konstruktiva förslag på förbättringar.
En kass ledare kan varken lyssna eller komma med konstruktiv kritik. Han eller hon vill att man ska vara rädd för honom/henne, vill bara förlöjliga, nervärdera och kanske tillochmed hånskratta åt folk.

Hur mycket bättre blir man på det man gör om man är rädd för sin ledare? Eller om man känner sig dum och liten när ledaren gapat och skrikit?
Jag tror inte man utvecklas eller kan prestera bättre – oavsett om det gäller i arbetslivet eller privat! – om man går omkring och är rädd eller känner sig dum.
Vi gillar inte såna:

Vi gillar ledare som förstår vikten av att vara mänsklig framförallt, men oxå en person som föregår med gott exempel.
Inga jävla översittartyper som alltid tror dom har rätt och är bättre än alla andra!

Translator

Arkiv