En hemsk erfarenhet rikare

Jag har varit  med om en fruktansvärd händelse.
I tisdes när jag skulle flyga hem från Stockholm blev vi tvungna att nödlanda, då en fågel hade flugit in i motorn i samband med takeoff.
Birdstrike heter det.
Ni som känner mig vet att jag inte är överdrivet lycklig när jag befinner mig på tiotusens meter höjd, även om det faktiskt gått väldigt bra de 3 sista gångerna jag flugit.

Redan innan vi took off kände jag olust. Det var blåsigt, regnigt och allmänt inte bra flygväder.
Dessutom hade jag haft en hemsk dröm….jag drömde att ett Ryan Air-plan hade störtat..

Planet backade ut från sin plats och körde mot banan.
Det gick så fort när vi skulle lyfta; piloten körde supersnabbt och det var väldigt blåsigt och skakigt innan vi ens hade kommit upp i luften.
Planet skakade fortsatt jättemycket när det väl var på väg upp.
Jag gjorde korstecknet 3 gånger, inget ovanligt, det gör jag ju alltid. Sen räknade jag sakta till 20 tre gånger. Oxå som vanligt.

Alla andra gånger, ungefär samtidigt som jag räknat klart, brukar även ”säkerhetsbältesknappen” släckas.
Men inte denna gången.
Jag reagerade såklart över det. Varför släcktes inte knappen?
Olustkänslan ökade. Och när jag tänker efter, hade jag inte hört en duns med?

Jag kämpade febrilt med att försöka hålla mig cool och förståndig, men det hjälpte inte.
Oluskänslan var nu jävligt hög. Jag svalde och svalde och försökte att inte gråta.

Då hörs kaptenen: ”Vi måste dessvärre tillbaka till Bromma då en fågel flugit in i motorn. Om ca 5-6 minuter beräknar jag att vi landar”. (eller nåt sånt, jag minns inte ordagrant).
Då brast det för mig.
Jag grät och grät och var alldeles förtvivlad. Jag hann tänka miljoner tankar under dessa minuterna som det tog att landa.
Naturligtvis tänkte jag på mina barn.
Jag tänkte och undrade om man verkligen kunde flyga i 5 minuter med en fågel i motorn?? Och så var jag knäckt över att jag skulle behöva gå igenom ytterligare en takeoff. Sen tänkte jag, om jag bara kommer ner, ska jag ALDRIG mer utsätta mig för en takeoff ever again så länge jag lever.
Bara låt mig komma ner hel, snälla Gud.

När vi väl landade var jag helt förstörd och bara grät.
På vägen ut från planet uppmärksammade en av flygvärdinnorna att jag höll på att bryta ihop, så hon höll kvar mig på planet.
Jag skakade så mycket och andades fort. Hjärtat slog okontrollerat och jag tappade helt behärskningen.
Den snälla flygvärdinnan höll om mig.

Efter en stund gick vi ut och väl utanför planet kom en ambulanspersonal fram till mig och undrade om jag ville sätta mig i ambulansen en stund.
Jag ville inte, även om jag var i chocktillstånd, så var jag nog inte helt borta, för jag minns att jag kände mig dum som bara grät och grät.

I väntan på nästa plan hem befann jag mig i en känslomässig berg-och-dalbana:
Skulle jag verkligen klara av att flyga igen?
Skulle vi flyga med samma plan?
Med samma pilot? Klarade piloten av att flyga eller hade han själv blivit rädd? Han sa förvisso att han inte var rädd, men han är oxå bara mänsklig och hans chock kanske var fördröjd?
Piloten, som heter Niklas om jag inte minns fel, förklarade att det aldrig var någon fara, att han själv inte var rädd eller orolig (detta tränade dom på var 6e månad), att planet kunde flyga med 2 av sina 4 motorer om det så skulle behövas, men att han nödlandade av säkerhetsskäl.
Men träning är en sak, och skarpt läge är en annan..  Jag hade dock fullt förtroende för piloten, annars hade jag aldrig gått på planet igen, och ja, vi flög med samma pilot.

Fastän jag hade förtroende för piloten var jag ändå skiträdd och grät på vägen in på planet.
Ungefär en halvtimme in i flighten slår det över på mig och jag börjar småskratta lite okontrollerat.
Hade någon tänkt ”psykfall” om mig hade dom säkert inte haft fel i den bedömningen.

Jag kände mig som värsta knäppisen – även om jag aldrig skulle tänka så om jag sett någon annan gråta så mycket som jag gjorde.
Konstigt va? Att man tycker att man själv är dum och konstig om man bryter ihop, men att det är ”normalt” och okej att någon annan gör det.

Jag måste säga att Malmö Aviations personal är helt fenomenal.
Alla från kaptenen, till flygvärdinnorna till markpersonalen.
Inte nog med att dom tog hand om mig direkt efteråt och under hela tiden som vi var kvar på marken, jag blev även uppringd samma kväll av en av markpersonalen som funnits där för mig, Yvonne heter hon. Hon sa oxå att hon kommer ringa mig igen om 1-2 veckor. Wow, säger jag bara.

Jag önskar jag visste namnet på alla i besättningen så att jag personligen kunde tacka dom, för dom var verkligen fantastiska!
Vilka människor!! – till skillnad från den äldre herren som satt bredvid mig i planet. Han kunde inte ha missat att jag bröt ihop. Inte för att jag grät högt, det gjorde jag inte, men han måste ha sett att jag grät och var förtvivlad. Han sa inte ett ord till mig, typ något snällt, han frågade inte ens hur det var med mig.
Fy fan säger jag bara.
Och nej, han var inte rädd, han såg ut som en osympatisk och arrogant besserwisser redan när han kom och ville hoppa in där jag satt. Tölp!

Agneta Sjödin var för övrigt på samma plan, hon satt snett bakom mig. Agneta var på väg till en föreläsning hon skulle hålla i Malmö och jag fick veta att hon berättade om birdstriken, men hon utelämnade infon om knäppisen (moi).
Hon var faktiskt väldigt trevlig, vi växlade några ord och hon berömde även piloten för den snygga landningen.

Om jag får tycka till – och detta är absolut inte riktat som någon kritik mot Malmö Aviation, dom är för evigt världsbäst i mina ögon – men om jag skulle få önska något, så skulle det vara att kaptenen aldrig berättade om fågeln i motorn.
Han skulle bara vända tillbaka och landa planet, och väl nere på marken förklara vad som hänt.
Det är vad jag tycker. Och jag tycker det eftersom jag uppenbarligen inte hanterar sanningen just där och då.
Jag förstår såklart att alla förmodligen inte håller med. Vissa vill säkert ha informationen om vad som händer.

Det har nu gått några dagar.
Jag har pratat mycket om det med kompisar, bla med min bästis Anna som är fd kabinchef och som har 10 års erfarenhet av den här typen av krishantering. Och jag har gråtit. Det har verkligen gått upp och ner.
Jag har haft en riktigt hemsk nära-döden-upplevelse och det skojar man inte bort – även om jag emellanåt tycker att ”det var väl inte så farligt”.
Men sen när jag tänker efter, så, joo, det var så farligt; jag trodde jag skulle dö. Och det fanns inte ett skit jag kunde göra åt det. Den känslan var inte rolig..

Naturligtvis spelade säkert flykraschen i Ryssland förra veckan en avgörande roll i hur jag reagerade.
Likaså att ett Ryan Air-plan fick nödlanda häromdagen/veckan och givetvis min dröm att ett Ryan Air-plan störtade.
Jag var inte i balans. Förutsättningarna var alltså inte de bästa för att just jag skulle råka ut för en birdstrike…

Antagligen kommer det dröja innan jag flyger igen.
Men om/när (?) jag väl stiger på ett plan igen, blir det definitivt med Malmö Aviation.

Än en gång, vilken fantastisk personal!

2 Responses to En hemsk erfarenhet rikare

  • Eva-Marie says:

    Käraste Daniela!
    Vilken hemsk upplevelse – den avundas jag verkligen inte! Flygrädsla levde jag med i 15 år men bestämde mig förra året att jahg KAN flyga. annars hade jag aldrig kommit till Grekland igen ju…
    Jag kan absolut förstå din dödsångest för det har jag upplevt i ett annat sammanhang. Var så rädd länge efterår men även där bestämde jag mig för att inte låta ångesten begränsa mitt LIV.
    Hoppas du kommer genom denna skräckupplevelse på ett positivt sätt. Har du varit med om detta är möjligheten att det ska hända igen obefintlig rent statisktiskt.
    Kan genom dina ord uppleva händelsen – så bra du skriver!
    KRAMAR och positiva tankar.

  • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

    Tack snälla EMO för fina ord!
    Jag är redan bättre, dvs jag har inte gråtit idag eller igår. Men det har varit ganska jobbigt.
    Det går lite upp och ner… Men jag är absolut inte längre knäckt.
    Och idag kunde jag tom prata om det utan att gråta – men det var rysligt nära för gråten satt i halsen…
    Kramar tillbaka och ha det så bra!

Arkiv