Hur länge bo hemma?

Läste denna artikeln på Sydsvenskan häromdagen och tyckte den var jättebra. Handlar om en familj vars 21åriga dotter fortfarande bor hemma, och ingen tycker det är något konstigt med det.
Jag kände definitivt igen mig själv!
Ska kanske påpeka att det är en polsk familj.
Mina (grekiska) föräldrar tyckte oxå det var normalt att vi bodde hemma fastän vi var 18 fyllda.

Min bror flyttade när han var 20 och jag trodde min mamma skulle gå under!
Jag flyttade när jag var 24 – tvärs över gatan! – och det var oxå en smärre katastrof! ”Varför vill du inte bo hemma längre??? Har du inte fått allt du velat ha?”, undrade mamma.
”Jo, men jag vill gärna ha ett eget hem!”, sa jag.
”Vems hem är detta då? Är det inte ditt??”
Så kunde diskussionerna gå – och ungefär så kommer mina diskussioner gå med mina döttrar när dom får för sig att flytta hemifrån… (Gud hjälpe mig då).

Såhär i efterhand är jag ändå glad att jag bodde hemma så länge – varför ta på mig den sortens ansvar tidigt i livet när det inte behövdes?
Varför ansvara för tvätt, städning, matlagning, inhandling, räkningar, och en massa annat som tillkommer när man har eget boende?
Jag kunde knappt laga mat, inte städa, eller ens tvätta i tvättmaskin när jag flyttade hemifrån, men jag lärde mig!

Finns absolut ingen anledning att ta på sig mer ansvar än nödvändigt. Man ska ta emot hjälp av sina föräldrar så länge man kan – och så länge föräldrarna är villiga att erbjuda sin hjälp.
Jag är 40 och får fortfarande hjälp av mina föräldrar – med ganska många saker. Bland annat bodde jag där en månad för 1 år sedan när jag fick vattenläcka och min gaspanna gick sönder samtidigt.
Jag (och min fd man) bodde hos mina föräldrar en månad när våra barn föddes – utan mina föräldrars hjälp då, hade jag gått under!
Vi bor tillsammans på somrarna i Grekland – … så många uppoffringar mina föräldrar gjort för oss barn … kan aldrig tacka nog.

Exakt samma trygghet vill jag ge mina barn.
Jag finns alltid här för mina tjejer. Jag skulle aldrig sätta mig själv i första rummet.
Självklart ska jag oxå må bra, men inte på bekostnad av mina barn. Tex, skulle jag aldrig prioritera en man över mina tjejer – i min värld låter man inte sin nya tjej/kille komma före sitt eget kött och blod.
Inga normala föräldrar gör det. Men några inte fullt lika normala föräldrar låter dessvärre sin nya komma före…
Och inte bara låter den nya komma före, utan även låter den nya behandla barnen som ömsom skit, ömsom luft. Jag har varit med om att den nya sagt rakt ut att barnen inte är önskvärda i hemmet och, håll nu i er; föräldern kastade inte fanskapet!! VA???

Den mannen som inte skulle vilja ha mina barn i hemmet… ja, man behöver inte vara överdrivet begåvad för att kunna räkna ut, att den mannen hade åkt ut med huvudet före innan någon hade hunnit säga bokhylla.

Det är helt ofattbart för mig att det finns föräldrar som skiter i sina barn så fort dom hittar en ny kärlek. Jag kommer aldrig förstå föräldrar som gör så. Aldrig!
Varför gör man så? Är det för att man är hjärtlös? Eller för att man bara är riktigt dum i huvudet?
De enda det är synd om är, naturligtvis, barnen.
Synd blir det nog även om föräldern som skiter i sina barn; i alla fall när han/hon kommer till sans och inser vidden av vad man gjort – fast då kanske det är försent… då kanske det är barnen som skiter i föräldern.

En ordentlig spottloska till alla föräldrar som skiter i sina barn!

Comments are closed.

Translator

Arkiv