”Bellas Besökar”-fredag idag!

Don´t you just love Fridays!!!
Idag gästas vi av en person som jag tycker mycket om och som jag haft förmånen att få jobba med.
Cornelia, som dagens gästbloggare heter, anställde jag för några år sedan och mitt första intryck av Cornelia var att hon var så vänlig och sympatisk, men ändå tuff och med skinn på näsan. 
Hon stack med andra ord ut på ett positivt sätt. 

Jag har många minnen av Cornelia, bl a minns jag att hon blev supernervös när jag ringde och ville luncha med henne en dag – ”vad har jag gjort”, undrade hon nervöst? Har du gjort något, frågade jag?? Jag ville bara ta en lunch och lära känna dig lite bättre, sa jag. 
Cornelia berättade då att hon aldrig varit med om att chefen ringde och ville träffa henne, och speciellt inte högsta chefen. 

Det jag mest minns var att jag frågade vad ”J:t” i hennes halsband stog för, när Cornelia svarade: ”Min sambos namn” , och då frågar jag (- som alltid annars säger ”hon eller han” när jag frågar mina kandidater om det finns någon respektive, -)”vad heter han då?”
Cornelia svarar då; ”Det är en hon och hon heter Jinn.”
Typiskt att jag frågar just Cornelia vad heter ”han” när jag alltid säger ”hon eller han” annars!
Anyway, så här berättar Cornelia om oss: 

Jag träffade Bella första gången sensommaren 2006 på en anställningsintervju. Hon var chefen och jag var den som sökte jobbet. Jag fick det såklart, säger jag ödmjukt som Bella själv skulle sagt. 
Hon var min chef under en stormig tid för det företag vi då jobbade på, men få människor rider ut stormar med sådan bravur som Bella! 
Med ärlighet, målmedvetenhet och ett gigantiskt hjärta kryssar hon genom livets upp- och nergångar. 
Hon är för alltid en av mina största förebilder och jag känner mig hedrad över att nu få gästblogga här.

– Ja, självklart fick Cornelia jobbet, hon var ju den bästa kandidaten och ”stormig” var bara förnamnet :-), stort tack för dina oerhört fina ord, och sist men inte minst: 
jag känner mig så hedrad över att du vill gästblogga här!
Varsågoda vänner – 2 mammor och 1 efterlängtad liten baby by Cornelia Eriksson!


Jinn & Cornelia

Jag tittar till på min kära sambo som ligger bredvid mig i soffan, magen blir större för var dag som går, ibland så fort att man nästan tycker sig se hur den växer med blotta ögat. 
Det lilla livet där inne är en aktiv krabat, den bökar och buffar och förbereder sig för ett liv ute hos oss. 
Hos mig och Jinn, hos sina två mammor.
 
Att skaffa barn är ett stort steg för vem som helst. Är man två kvinnor som lever tillsammans är det ett ännu större steg, ja svårare i alla fall rent praktiskt, av naturliga skäl. 
Är man två män som lever tillsammans bör det vara ännu svårare, men det ska jag låta vara osagt. Det har jag faktiskt ingen aning om.
Det räcker inte att jag och Jinn stänger in oss i sovrummet vid rätt tidpunkt och 9 månader senare ploppar det ut en liten bebis – om du förstår vad jag menar. Nej, när vi bestämde oss för att tiden var inne för oss två att bli tre väntade en lång process och innan den långa processen en del viktiga och avgörande val. 

Som två kvinnor har vi en rad olika möjligheter när det gäller hur vi vill skaffa barn. Vi kan använda oss av en donator i form av en person vi känner och har kommit överens med, vi skulle kunna komma överens med ett manligt homosexuellt par att skaffa barn tillsammans, vi kan också åka utomlands, till exempel till Danmark och få hjälp av en klinik med insemination från en anonym eller inte helt anonym donator. 
Sedan något år tillbaka kan man också få hjälp av den svenska sjukvården. Då behandlas man som vilket par som helst som har nedsatt förmåga att få egna barn på vanlig väg. 

I vårt fall var de båda första alternativen uteslutna. 
Vi ville inte ha någon inblandning från någon annan person utan vara de enda föräldrarna till vårt barn. 
Därmed återstod endast två av fyra alternativ. 
Det finns för- och nackdelar med allt och en av fördelarna som vi såg det att gå via den svenska sjukvården var att vi vid en lyckad sådan insemination automatiskt skulle bli juridiska föräldrar till vårt barn utan några krångliga byråkratiska processer. 
Kanske inte det man tror är det man ska behöv tänka på när man faktiskt gör ett så aktivt val att skaffa barn som vi gör. 

En nackdel med att göra det i Sverige, i alla fall i Malmö, är att man, trots en normal förmåga att bli gravid på naturlig väg måste ta hormoner och mediciner som kan påverka kroppen negativt. 
I vårt fall så negativt att inget av försöken alls blev lyckade. Hormonbehandlingarna används för att skapa de bästa medicinska förutsättningarna att bli gravid och sprutor tas för att kontrollera ägglossningen. Man går till och med så långt att skulle ägglossningen ske på helgen får man ta bromssprutor och därefter igångsättningssprutor eftersom det under helgerna inte finns personal på mottagningen. Ja ni hör kanske hur befängt det låter. 
Det skapade åtminstone inte de bästa medicinska förutsättningarna för oss och det gick så långt att när vi förstod att det inte blivit någon liten bebis denna gången heller, var det inte det i sig vi var mest ledsna för. Det jobbiga var att veta att vi skulle behöva gå igenom den medicinska behandlingen ytterligare en gång. 

När våra yttre omständigheter i och med en flytt till annat landsting omöjliggjorde fler försök hos den svenska sjukvården beslutade vi oss till sist att ge Storkkliniken i Köpenhamn en chans. 
Den 3 december 2009 var dagen D och vi reste fyllda av förväntan från Kalmar till Köpenhamn. 
Barnmorskan som tog emot oss hette Liv och vi kände att oddsen var på vår sida denna dag.
Efter en harmonisk stund på Stork åkte vi hemåt och sen var det bara att vänta… 

Utan att på något sätt generalisera vill jag nog ändå påstå att ett mer genomtänkt beslut än det vi tagit, och säkert många med oss i samma situation, finns inte. 
Vi har lagt timmar, ja dagar, på att diskutera oss fram till vad vi vill och ATT vi vill. 
Det är därför sorgligt att av familjerätten på socialförvaltningen får reda på att jag skall utredas innan jag kan bli juridisk förälder. 
En sakkunnig tjänsteman ska utreda om jag är lämplig att bli förälder till det barn jag har planerat och funderat på under så många års tid. Den personen ska utreda om jag får lov att adoptera det barn som ligger i min sambos mage. 
Det barn som jag har varit med och planerat i flera år. 
Jag känner mig nästan lite kränkt, men kanske framför allt ledsen.
Vi har kommit långt i Sverige när det gäller samkönade äktenskap och vår syn på homosexualitet, men har vi kommit tillräckligt långt när det gäller våra processer? 

Jag är inte den som blir upprörd över att alla broschyrer hos barnmorskan vänder sig till en mamma och en pappa. 
Jag förstår att det tar tid att anpassa vårt samhälle i vissa fall och jag är kapabel att själv sätta mig in i den rollen jag får för barnet oavsett om jag inte kan titulera mig pappa. 
Tids nog kommer det nog mamma – mamma och pappa – pappa broschyrer också. 
Men när min lämplighet som förälder skall utredas av socialförvaltningen, då reagerar jag! 

När adoptionen gått igenom, för jag förutsätter såklart att jag blir godkänd, har jag sedan samma rättigheter som vilken förälder som helst. Åtminstone på pappret. Jag får vabba och jag får vara föräldraledig. Men visst ska det bli spännande att sätta myndigheter och system på prov framöver. 
Hur ska Försäkringskassan exempelvis hantera oss när det gäller jämställdhetsbonusen – får vi ta del av den även att det inte finns någon pappa som tar ut föräldraledighet? 
Den som lever får se. 

Jag och Jinn har under våra sex år tillsammans varit förskonade från att bli utsatta för någon form av motvilja till eller hat mot det sätt vi valt att leva våra liv. Ingen har någonsin sagt eller gjort något mot oss för att vi lever tillsammans. Vi har inte heller förväntat oss att någon ska göra det, och jag är övertygad om att samhället hela tiden utvecklas mot att bli mer accepterande när det gäller homo- och bisexualitet. 
När vårt lilla liv växer upp och så småningom blir medveten om att hon har två mammor istället för en mamma och en pappa hoppas jag att det inte skall vara något som man höjer på ögonbrynet för. 

Jag hoppas att hon, den lilla som just nu växer och gror i Jinns mage, ska se kärleken för vad den är. Något fint som kan upplevas både mellan en man och en kvinna och mellan två män eller mellan två kvinnor och som snart – mycket snart – också kommer att upplevas mellan, två mammor och en liten dotter. 
Vi längtar efter dig och du är så välkommen!

Cornelia, som oxå bloggar, hittar ni här.

One Response to ”Bellas Besökar”-fredag idag!

  • Maja says:

    Cornelia, herregud! Jag sitter framför datorn alldeles tårögd! Det är så himla fint att du och Jinn ska ha barn och jag är så glad för er skull. Samtidigt gör det ont att läsa att svenska samhället som de flesta tror har kommit så långt fortfarande diskrimerar de som inte lever enligt gamla normer. Jag hoppas verkligen att ni inte springer på för många hinder på vägen. Håller tummarna härifrån Sthlm.
    Massa kramar
    din gamla arbetskamrat Maja

Translator