Monthly Archives: maj 2010

Borneforsarna på radio

Lyssnade på Guldkanalen på väg till jobbet när jag hörde Richard & Hadiza (Bornefors) som var Anna Bysteds gäster den morgonen. 
Dom talade om picknick- och grillmat när Richard berättade om när han med familj var bjuden hem till ”en god vän” på grillning för ett tag sedan, där han märkligt nog hamnade vid grillen 🙂


”Den goda vännen” råkar vara jag som familjen Bornefors var hos på grillning 🙂 
Jag vill dock understryka att det inte var tänkt att Richard skulle grilla; det skulle Irinis Stefan göra – för det är alltid Stefan som grillar i vårt sällskap.  
Men han var tvungen att hoppa in och jobba och kom därför lite senare och vi kunde ju gärna inte svälta till Steffo kom, så Richard hade vänligheten och ställde sig vid grillen – sen om det var frivilligt eller om någon tvingade honom…, det vet jag inte, hahhaaha!
Gott blev det i alla fall, och trevligt hade vi! 🙂

Fler bilder från 1maj-grillningen hittar ni här hos min fina Micaela!

Ps, Richard & Hadizas Nosh har dessvärre försatts i konkurs, inte för att restaurangen inte gick bra, det gjorde den definitivt, men för att Stay At gick i konkurs, och den nya aktören som kom in, Scandic, ville av någon obegriplig anledning inte fortsätta med Nosh???? 
Jag personligen förstår inte varför.
Nosh var en inarbetad och framförallt mycket populär restaurang, som dessutom serverade riktigt god och bra mat, och med ett utsökt sortiment av alkoholhaltiga drycker. 

Mycket stor förlust för Malmös uteliv att Nosh inte längre drivs av paret Bornefors (ingen förlust för mig, jag har turen att ha dom som mina vänner :-)) och ni andra har oxå tur att paret kommer att driva catering – det går alltså fortfarande att köpa deras tjänster, dock nu i ”Bornefors Vin & Mat”-regi, och believe me, folk köper deras tjänster – paret har fullt upp och är definitivt inte sysslolösa!!
Lycka till mina vänner, och här får ni andra en bild på den utsökta fisken jag åt på Nosh bara några dagar före konkursen.

Allt händer av en anledning…

Best mum in the world!

Det säger  mina barn att jag är. Ja, då är jag väl det då. För allt som mina barn säger och allt som står i denna blogg är sanning.

Jag fick en jättefin middag och bok idag!!! 🙂
Tack mina älskade vackra döttrar, ni är världens bästa och jag älskar er mest på hela jordklotet!

Men innan vi åt god middag och fick oss ett gott skratt av boken, så gjorde vi något för en annan världbäst mamma; nämligen min syster Dora.
Hon är sjuk i halsfluss, det är för övrigt hennes man Tony oxå 🙁 så vi åkte och hämtade mina söta trollsyskonbarn Anna & Dimitris, Micaelas & Elenas små kusiner och åkte till Andy´s – utöver att barnen hade skitroligt – dom älskar sina stora kusiner! – så skötte Anna & Dimitris sig exemplariskt!

Skickar varmaste kramarna och pussarna till min egen supermamma som ju är i Grekland, ringde henne imorse och det var så skönt att prata med henne!
Massor med kramar och pussar till de kvinnor som ännu inte är mammor, men som kommer bli världens bästa mammor när det väl är dags.
Avslutningsvis och mest av allt går mina tankar till dessa stackars barnen som haft oturen att födas av kvinnor som inte sätter sina barn i främsta rummet… ni fina små barnen, ni finns i mina och många andras tankar hela tiden.. ♥ ♥ ♥

Öresundstinget 2010

I ett fullsatt Luftkastellet idag, Öresundstinget och 300 personer på plats – tydligen ett rekord, hörde jag någonstans.
Det pratades om Öresundsregionens betydelse för Europa och att konkurrensen kommer öka, att broavgiften måste sänkas – framförallt måste det bli billigare för studenterna att ta sig över sundet, vi i regionen måste samverka mer, samt att Öresund kommer år 2020 att vara den mest attraktiva och klimatstarka regionen.

Moderator för den svenska sidan var Jan Wifstrand och för den danska sidan Martin Krasnik.

Thorbjörn Lindhqvist & Olof Lavesson bl a var där!

Underhållning i världsklass av Freestyle Phanatix som mixade breakdance & hiphop!

Jag funderade på vad Öresundsbron betytt för mig och jag kan 10 år senare konstatera att det är tack vare bron jag är där jag är idag.
Jag jobbade vid polisen på Utlänningssektionen som pass- och säkerhetskontrollant men iom att vi fick bron, så lämnade jag polisen. Av den anledningen* att jag inte ville jobba samma skift som våra poliser, tex 21-07-skift; det var jag inte alls road av med då 2 små barn hemma.

Så jag lämnade polisen 1999 och började jobba med försäljning på ett IT-företag som hette Volt Communication, men blev flera gånger inkallad till polisen för att jobba extra.
Och det var vid ett sådant extrajobb-tillfälle som vi i min utsättning åkte ut till bron för att se hur kontrollrummen såg ut, bla, och vi åkte även över bron till Danmark, detta var i februari/mars år 2000, dsv innan bron var öppen för trafik.
Spännande..men jag var mest rädd hela tiden… tänk om allt inte var heelt klart och väggarna rasade???
Ja, ni vet, jag är ju lite feg av mig..

*Detta är den officiella och delvis sanna, versionen till varför jag lämnade polisen, alltså för att bron kom och jag inte ville jobba nätter.
Den inofficiella versionen ska jag berätta vid tillfälle – om jag inte redan har gjort det? Har jag det??

Hursom, det var, med facit i hand, helt rätt beslut av mig att lämna polisen och ge mig in i affärsvärlden!
Jag älskar den här världen, fastän det tog ett par månader innan jag förstog alla dessa förbannade 3ordsförkortningar!
Men det är ett inlägg för sig, dessa månaderna innan jag verkligen förstog hur det fungerade – jag var flera gånger på väg tillbaka till polisen, men tack o lov så hann jag inte tappa tålamodet!

”Bellas Besökar”-fredag idag!

Don´t you just love Fridays!!!
Idag gästas vi av en person som jag tycker mycket om och som jag haft förmånen att få jobba med.
Cornelia, som dagens gästbloggare heter, anställde jag för några år sedan och mitt första intryck av Cornelia var att hon var så vänlig och sympatisk, men ändå tuff och med skinn på näsan. 
Hon stack med andra ord ut på ett positivt sätt. 

Jag har många minnen av Cornelia, bl a minns jag att hon blev supernervös när jag ringde och ville luncha med henne en dag – ”vad har jag gjort”, undrade hon nervöst? Har du gjort något, frågade jag?? Jag ville bara ta en lunch och lära känna dig lite bättre, sa jag. 
Cornelia berättade då att hon aldrig varit med om att chefen ringde och ville träffa henne, och speciellt inte högsta chefen. 

Det jag mest minns var att jag frågade vad ”J:t” i hennes halsband stog för, när Cornelia svarade: ”Min sambos namn” , och då frågar jag (- som alltid annars säger ”hon eller han” när jag frågar mina kandidater om det finns någon respektive, -)”vad heter han då?”
Cornelia svarar då; ”Det är en hon och hon heter Jinn.”
Typiskt att jag frågar just Cornelia vad heter ”han” när jag alltid säger ”hon eller han” annars!
Anyway, så här berättar Cornelia om oss: 

Jag träffade Bella första gången sensommaren 2006 på en anställningsintervju. Hon var chefen och jag var den som sökte jobbet. Jag fick det såklart, säger jag ödmjukt som Bella själv skulle sagt. 
Hon var min chef under en stormig tid för det företag vi då jobbade på, men få människor rider ut stormar med sådan bravur som Bella! 
Med ärlighet, målmedvetenhet och ett gigantiskt hjärta kryssar hon genom livets upp- och nergångar. 
Hon är för alltid en av mina största förebilder och jag känner mig hedrad över att nu få gästblogga här.

– Ja, självklart fick Cornelia jobbet, hon var ju den bästa kandidaten och ”stormig” var bara förnamnet :-), stort tack för dina oerhört fina ord, och sist men inte minst: 
jag känner mig så hedrad över att du vill gästblogga här!
Varsågoda vänner – 2 mammor och 1 efterlängtad liten baby by Cornelia Eriksson!


Jinn & Cornelia

Jag tittar till på min kära sambo som ligger bredvid mig i soffan, magen blir större för var dag som går, ibland så fort att man nästan tycker sig se hur den växer med blotta ögat. 
Det lilla livet där inne är en aktiv krabat, den bökar och buffar och förbereder sig för ett liv ute hos oss. 
Hos mig och Jinn, hos sina två mammor.
 
Att skaffa barn är ett stort steg för vem som helst. Är man två kvinnor som lever tillsammans är det ett ännu större steg, ja svårare i alla fall rent praktiskt, av naturliga skäl. 
Är man två män som lever tillsammans bör det vara ännu svårare, men det ska jag låta vara osagt. Det har jag faktiskt ingen aning om.
Det räcker inte att jag och Jinn stänger in oss i sovrummet vid rätt tidpunkt och 9 månader senare ploppar det ut en liten bebis – om du förstår vad jag menar. Nej, när vi bestämde oss för att tiden var inne för oss två att bli tre väntade en lång process och innan den långa processen en del viktiga och avgörande val. 

Som två kvinnor har vi en rad olika möjligheter när det gäller hur vi vill skaffa barn. Vi kan använda oss av en donator i form av en person vi känner och har kommit överens med, vi skulle kunna komma överens med ett manligt homosexuellt par att skaffa barn tillsammans, vi kan också åka utomlands, till exempel till Danmark och få hjälp av en klinik med insemination från en anonym eller inte helt anonym donator. 
Sedan något år tillbaka kan man också få hjälp av den svenska sjukvården. Då behandlas man som vilket par som helst som har nedsatt förmåga att få egna barn på vanlig väg. 

I vårt fall var de båda första alternativen uteslutna. 
Vi ville inte ha någon inblandning från någon annan person utan vara de enda föräldrarna till vårt barn. 
Därmed återstod endast två av fyra alternativ. 
Det finns för- och nackdelar med allt och en av fördelarna som vi såg det att gå via den svenska sjukvården var att vi vid en lyckad sådan insemination automatiskt skulle bli juridiska föräldrar till vårt barn utan några krångliga byråkratiska processer. 
Kanske inte det man tror är det man ska behöv tänka på när man faktiskt gör ett så aktivt val att skaffa barn som vi gör. 

En nackdel med att göra det i Sverige, i alla fall i Malmö, är att man, trots en normal förmåga att bli gravid på naturlig väg måste ta hormoner och mediciner som kan påverka kroppen negativt. 
I vårt fall så negativt att inget av försöken alls blev lyckade. Hormonbehandlingarna används för att skapa de bästa medicinska förutsättningarna att bli gravid och sprutor tas för att kontrollera ägglossningen. Man går till och med så långt att skulle ägglossningen ske på helgen får man ta bromssprutor och därefter igångsättningssprutor eftersom det under helgerna inte finns personal på mottagningen. Ja ni hör kanske hur befängt det låter. 
Det skapade åtminstone inte de bästa medicinska förutsättningarna för oss och det gick så långt att när vi förstod att det inte blivit någon liten bebis denna gången heller, var det inte det i sig vi var mest ledsna för. Det jobbiga var att veta att vi skulle behöva gå igenom den medicinska behandlingen ytterligare en gång. 

När våra yttre omständigheter i och med en flytt till annat landsting omöjliggjorde fler försök hos den svenska sjukvården beslutade vi oss till sist att ge Storkkliniken i Köpenhamn en chans. 
Den 3 december 2009 var dagen D och vi reste fyllda av förväntan från Kalmar till Köpenhamn. 
Barnmorskan som tog emot oss hette Liv och vi kände att oddsen var på vår sida denna dag.
Efter en harmonisk stund på Stork åkte vi hemåt och sen var det bara att vänta… 

Utan att på något sätt generalisera vill jag nog ändå påstå att ett mer genomtänkt beslut än det vi tagit, och säkert många med oss i samma situation, finns inte. 
Vi har lagt timmar, ja dagar, på att diskutera oss fram till vad vi vill och ATT vi vill. 
Det är därför sorgligt att av familjerätten på socialförvaltningen får reda på att jag skall utredas innan jag kan bli juridisk förälder. 
En sakkunnig tjänsteman ska utreda om jag är lämplig att bli förälder till det barn jag har planerat och funderat på under så många års tid. Den personen ska utreda om jag får lov att adoptera det barn som ligger i min sambos mage. 
Det barn som jag har varit med och planerat i flera år. 
Jag känner mig nästan lite kränkt, men kanske framför allt ledsen.
Vi har kommit långt i Sverige när det gäller samkönade äktenskap och vår syn på homosexualitet, men har vi kommit tillräckligt långt när det gäller våra processer? 

Jag är inte den som blir upprörd över att alla broschyrer hos barnmorskan vänder sig till en mamma och en pappa. 
Jag förstår att det tar tid att anpassa vårt samhälle i vissa fall och jag är kapabel att själv sätta mig in i den rollen jag får för barnet oavsett om jag inte kan titulera mig pappa. 
Tids nog kommer det nog mamma – mamma och pappa – pappa broschyrer också. 
Men när min lämplighet som förälder skall utredas av socialförvaltningen, då reagerar jag! 

När adoptionen gått igenom, för jag förutsätter såklart att jag blir godkänd, har jag sedan samma rättigheter som vilken förälder som helst. Åtminstone på pappret. Jag får vabba och jag får vara föräldraledig. Men visst ska det bli spännande att sätta myndigheter och system på prov framöver. 
Hur ska Försäkringskassan exempelvis hantera oss när det gäller jämställdhetsbonusen – får vi ta del av den även att det inte finns någon pappa som tar ut föräldraledighet? 
Den som lever får se. 

Jag och Jinn har under våra sex år tillsammans varit förskonade från att bli utsatta för någon form av motvilja till eller hat mot det sätt vi valt att leva våra liv. Ingen har någonsin sagt eller gjort något mot oss för att vi lever tillsammans. Vi har inte heller förväntat oss att någon ska göra det, och jag är övertygad om att samhället hela tiden utvecklas mot att bli mer accepterande när det gäller homo- och bisexualitet. 
När vårt lilla liv växer upp och så småningom blir medveten om att hon har två mammor istället för en mamma och en pappa hoppas jag att det inte skall vara något som man höjer på ögonbrynet för. 

Jag hoppas att hon, den lilla som just nu växer och gror i Jinns mage, ska se kärleken för vad den är. Något fint som kan upplevas både mellan en man och en kvinna och mellan två män eller mellan två kvinnor och som snart – mycket snart – också kommer att upplevas mellan, två mammor och en liten dotter. 
Vi längtar efter dig och du är så välkommen!

Cornelia, som oxå bloggar, hittar ni här.

Announcement on its way…

Inom några dagar ska jag berätta en jättespännande och framförallt superrolig sak som jag ska göra…!!

Men tills dess….

….tills dess ser jag fram emot imorgon och hoppas ni oxå gör det!
Då är det nämligen dags för ”Bellas Besökare” igen och imorgon gästas vi av någon som har skrivit om det bästa som finns i livet.
Det viktigaste, vackraste, mest värdefulla och den största kärleken som finns.
Det som inte kan jämföras med något annat vi gör. 

Nämligen att få barn…

…fast inte den traditionella vägen…

You don´t wanna miss this!

Kvinnlig visdom på Bukowskis

Intressant och spännande att lyssna på Lotta Lundberg, som nyss skrivit boken ”Kvinnlig visdom”.

Lotta, som var slående vacker, talade om balans, hormoner, känslor, att vi ska bli medvetna om vad som triggar igång oss och vad vi kan göra för att öka vårt välbefinnande.
Jag är inte så mycket för att meditera, djupandas och gå in i mig själv, tyvärr, så  jag tror inte särskilt mycket på just det..
Lotta talade även om att vi alla åldras och att det viktiga är hur vi gör det.
Är man tex en förlåtande person, åldras man mycket vackrare.
Är man bitter, sur, elak och avskyvärd på insidan är man garanterat ingen vacker syn på utsidan heller – och det tror jag helt och hållet på däremot..

Jag & min bästis Anna var där – Anna blev superpresenterad av Bukowskis VD, kul! 🙂

Och en annan av mina bästisar Hadiza Bornefors är med i boken, Hadiza & Lotta är gamla modellkollegor!
Nu är det soffan som gäller mina vänner, ciao for now // Love Bellove ♥

Inspirationskväll @Bukowskis

Mina fina tjejer Elena & Micaela åker till sin pappa idag, en dag tidigare (eftersom dom kommer hem en dag tidigare)..

…och jag ska till Bukowskis på Inspirationskväll som min goda vän Anna Bystedt har bjudit med mig på!
Ska bli kul!

Tidigare idag var jag på intressant lunchseminarie på Aspekta – det handlade om Sociala Medier.
Det är mycket sociala medier just nu – när blir det för mycket information egentligen?
Intressanta frågeställningar togs upp, både från Sydsvenskans & Malmö Stads perspektiv!

Min åsikt är att man kan hålla på och twittra, blogga, facebooka och LinkedIn;a så mycket man vill; bara man har sunt förnuft och tänker på hur man uttrycker sig – ska jag säga som ibland sågar vissa längs med fotknölarna… ! 🙂

Inte så tung som jag tror…

Idag tog vinden tag i mig och bokstavligen kastade mig och min cykel en ordentlig bit åt sidan!
Det, mina vänner, hade aldrig kunnat hända om jag varit så fet som jag inbillar mig att jag är.
Eller hur?? Vavava??? Håll med tack! För husfridens skull.

Och så blev jag så glad när en av mina läsare, Eva Frisk från Svenskt Näringsliv kom fram till mig idag på Rapidus ”Efterjobbet”

”Hej, visst är det ”Bara Bella??”,
sa Eva?
Vi pratade en stund och Eva beklagade all otur jag haft med mitt hem lately. Så snällt av henne!

Jag blir så himla glad när folk kommer fram!
Förra veckan hade jag i genomsnitt 705 unika läsare per dag (förrförra veckan var det 687 tror jag) och jag skulle bli väldigt glad om jag fick veta vilka ni är!
Så gör som Eva och kom fram om ni ser mig ute på stan, jag kommer bli jätteglad!

Ciao for now lovebirds!

Bitterfitta

Under normala omständigheter förekommer inga  könsord i min blogg och speciellt inte i rubriken!, men idag måste jag göra ett undantag… 
Jag och några väl utvalda fick nedan mail med ovan rubrik från en av mina bästisar Annica.
Min första reaktion var att jag blev rädd att det hade hänt något… men det var bara Annica som hade en bad hairday – men hon made my och alla andras day genom att skicka mailet 🙂

Jag är så gammal, sur och bitter, i dag denna dag är det min verklighet.
Måndag den 24 maj är jag en stagnerad och trött, lätt överviktig och ganska rynkig kärring, dessutom i gamla kläder…
Förbi mig swischar unga, fräscha, orynkiga tjejer som klättrat mycket högre OCH snabbare på karriärsstegen än jag och dessutom i snygga märkeskläder som skyler deras små vältränade kroppar.
 
Är livet verkligen orättvist och har punktmarkerat just mig, eller kan det vara så att fler än jag känner såhär?!?! I min trånga lilla värld är jag väldigt speciell och kanske just därför känner jag mig utvald, även i detta tragiska.
Är min strävan efter lycka och perfektion ett sätt att hålla mig ”varm”, en ful taktik av någon högre makt för att hålla mitt intresse i livet kvar….om jag hade fått en framtidsglimt och däri sett den kalla verkligheten, min framtids verkliga gestaltande som uppenbarar sig framför mina små blå….hade jag då krupit ihop, kvidande, i fosterställning och lagt mig i en underjordisk håla för att sakta tyna bort?!?! (i och för sig ingen dum idé, hade blivit jäkligt smal på kuppen)
 
Frågor, frågor, men inga svar, bara denna bottenlösa bitterhet mot världen, i dag denna dag…måndag den 24 maj.
Visst har jag det jävligt bra i min lilla värld, familj med man och barn (som stundtals älskar mig), är frisk (om man bortser från mental break down), jobb, ingen PMS, sommarstuga och dyra semesterresor, hela paketet! Fy fan va jag ska va glad och tacksam, tänk på barnen i Rwanda!!!
 
*SUCK* (STOOOR suck) Trots denna insikt känner jag mig så sorgligt förlorad och hopplös…finns det fler som jag därute…? Denna måndag, den 24 maj….
Kram//AA
 
P.S Mycket gladare i dag, tisdagen den 25 maj :o)


– och det var ju tur det – vi kan inte ha en bitter Annica!
Puss!

Håller mig för skratt

Man kan lungt säga att jag har haft min beskärda del av problem detta året.
Verkligen!
Det började med att jag fick en läcka i köket (på julafton) och att min gaspanna gick sönder några dagar senare = 50.000 kronor; check!
Sedan fortsatte det med att amatörerna till hantverkare som var här, förstörde en ny sak för varje gång dom kom hit, bl a ett avloppsrör samt rören till min diskmaskin. Som ledde till att det började droppa vatten från en av spotlighten i min källare, och .. nä, jag orkar inte gå in på det igen!
Nåväl, dom fixade det. Istället för att jag skulle ha hantverkare och avfuktningsmaskiner här i 3 veckor, hade jag dom in my hair i 3 månader.
Jag överlevde prövningen.

Igår, alltså några månader senare efter alla problem, såg jag att det droppade från frysen.
Jag lyckades skrämma liv i den, men frågan är för hur länge???
Inte särskilt länge om jag får gissa…

Have mercy för helvete!
Jag är bara en ensamstående tvåbarnsmamma med ett nystartat företag (läs; med inte särskilt fet ekonomi!).
Det kan väl räcka nu??? Eller ska först tvättmaskinen och torktumlaren oxå sluta fungera?? – Shit, vem det än är som utsätter mig för dessa prövningarna, jag vill inte ge dig några idéer.. glöm tvättmaskinen och torktumlaren, ok??
Jag skiter inte pengar! Eller tålamod, för den delen.

Eller händer allt detta för att jag kastat en massa förbannelser..??? Isåfall; bring it on!
Jag ångrar mig inte ett dugg – det är elaka & avskyvärda människor och det är dom såå förtjänta av.
Att mina vitvaror går sönder en efter en är ett lindrigt pris… det dom vidriga människorna står inför är inte alls lindrigt…det slaget kommer inte kunna repareras med pengar.

Och ni vet alla , även Du där uppe! – att jag är inte elak.
Enough is enough, ok???

Translator