Monthly Archives: juni 2009

Heja Stesolid & Dexofen!

Och heja även Voltaren, och ett annat läkemedel som jag inte minns namnet på, Oxy-något, som innehåller morfin och som skickade mig till en annan värld… *yesssssss*…
Och naturligtvis ej att förglömma; HEJA såklart oumbärliga EMLA-krämen!!! 

Här kommer the uncut version:
Jag skulle infinna mig klockan 06.15 och jag skulle opereras som första patient klockan 08. 
Grät hela vägen från hotellet till kliniken och gick inte in på avdelningen när jag väl kom upp. 
Sjuksköterskan som hade öppnat porten kom ut och fick hämta mig.. 
När hon såg i vilket tillstånd jag befann mig i, föreslog hon direkt att jag skulle få något lugnande, Stesolid, och det var en mycket korrekt bedömning… 🙂

En ”femma” Stesolid och ca 15 minuter senare satt jag och småskrattade (!!!) i väntan på att förberedas inför operationen – och blev genast orolig för att någon skulle komma in i rummet och undra om jag var helt frisk…?? 
Bara några minuter tidigare hade jag gråtit ihjäl mig, och nu satt jag som en halvpsykopat och skrattade okontrollerat…

Det okontrollerade skrattet upphörde dock omedelbart så fort jag blev hämtad för att rullas in till operationen… 
Hur lugnande effekt Stesoliden än skulle ha, så kunde jag inte sluta gråta när jag rullades in till op.
Det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning.
Precis så illa var det. Och då ska man oxå veta att jag kände mig mycket trygg med min läkare och fick förtroende för honom direkt. Tänk om jag inte hade tyckt om läkaren???

Mellan tårarna bad jag min läkare att inte använda häftklamrar när jag skulle sys igen, att han måste ge mig förebyggande medicin för illamående (tack Cia, Ofelias syster för tipset!!) och att han måste se till att jag är väl smärtlindrad när jag vaknar, eftersom min smärttröskel är obefintlig.. 
Och visst fan; visste doktorn var han skulle skära?? 
Jag hade ju skrubbat bort de tre svarta x-markeringarna han hade gjort på min mage dagen innan, när jag gjorde dubbeldusch-DesCutan-ritualen!!!

”Lugn, Daniella, jag vet precis var jag ska skära. Var inte orolig. Allt kommer att gå mycket bra. Jag försäkrar dig att detta ingreppet är ingenting i jämförelse med kejsarsnittet du gjort. 
Nu ska du få sova.”

Det var en befrielse att få somna. 
Jag tänkte dessvärre varken på mojitos och paralia som Kostas Doc sa  – jag ville bara försvinna, ville bara att någon skulle ta bort mig så att jag slapp vara närvarande (jag undrade faktiskt oxå över hur tjock jag skulle ut…men det var sekundärt..) 
Som tur var så läkaren ingen hot snygging, det var en äldre man, oerhört sympatisk och såå vänlig, så jag kände inget jätteobehag över att ligga där och vara fet. 

En timme tog ingreppet, sa min läkare. Dubbelt så lång tid som han hade räknat med.
Han hade räknat med en halvtimme och han hade räknat med att göra titthål. Men once som läkaren gjorde titthållen upptäckte han en himla massa bindvävnad och ärrvävnad, så han var tvungen att öppna mig för att rensa bort allt ordentligt.
Därmed blev ingreppet lite större än vad det skulle ha varit, och följdaktligen skulle det göra mer ont att återhämta sig… (det sista är min egen tolkning..).

Han gick dock inte in i bukhålan och dessutom gjorde han även en liten plastik, som han kallade det, genom att sy in lite skinn
”Jag trodde inte du ska ha något emot det”, sa han. 
Ehhh, N_E_J; det hade jag inte.

Mina farhågor angående hur ont det gör direkt efter operationen besannades INTE! 
Jag mådde förvånansvärt bra (!!), mådde inte alls illa och hade inte särskilt ont – på en skala från 1-10 gjorde det ont: 4 (att jämföra med kejsarsnittet; på en skala från 1-10 hade jag ont 200!!). 

Och jag mer eller mindre sov hela dagen. 
Vaknade ordentligt först när Alexia kom vid 16.30 och gav mig en puss på kinden och sa ”Jassou kounelitsa” Det betyder ”hej lilla kanin” och är ett 20 år gammalt internt skämt oss emellan.  
Alexia visste att allt hade gått bra eftersom hon hade ringt när jag låg på uppvaket. 

Nu, 3 dagar efter operationen mår jag hyfsat bra och kan gå någorlunda upprätt…
Idag har tex inte tagit något mot smärtan – den är – än så länge, i alla fall –  hanterbar..
Alexia tar mycket väl hand om mig och jag kommer troligtvis åka hem imorgon. Och då kommer även några bilder….

Bye for now, vi hörs! // Bellove

Drogpåverkad…

Konversation mellan mig och Alexias äldsta dotter igår: 

Jag: var det skönt att få vara hemma från skolan idag? 
Dottern: ja, det var det

Jag; men då ska du väl inte till skolan imorgon, eftersom det är midsommar?

Dottern: ehhh..nej..det ska jag inte

Jag; men hur blir det nästa vecka då när du ska till skolan?
Dottern: ????

Sen slår det mig; vad snackar jag om?? Det är ju sommarlov! 

Detta påminde mig om den gången för ca 15-20 år sedan när jag hade fått hjärnskakning och jag satt tillsammans med min koumbara Efty och vi gick igenom den rätta lottoraden… *asgarv vid bara tanken*..

Efty räknade upp numrena och jag skrek ”det numret har jag!!” , Efty säger nästa nummer och jag ropar ”det har jag oxå!!”, Efty räknar upp ytterligare ett nummer ”och det hade jag oxå!”. 

Jag hade helt missat Eftys lite frågande & undrande blickar.. till slut säger hon, så pedagogiskt som bara hon kan, och som om hon talade till en 5-åring: 
”Bella, vännen… ja, du har alla nummerna på lappen, ja-a-a, det har du.., men du har inte kryssat för alla. Förstår du skillnaden?” 

Vad kan jag säga? Jag har gått på starka tabletter dessa dagarna..
Och då med Efty & lottoraderna hade jag faktiskt hjärnskakning. 

Lite senare idag ska jag berätta om själva ingreppet, måste först smälta allt själv.. – att jag gått igenom denna operationen är en av mina största bedrifter i livet; och det vet ni som känner mig, att det är sant

Puss for now och GLAD MIDSOMMAR önskar jag er alla!

Alive & kicking….

Eller ja….inte direkt kicking kanske (överdrev nog en liten smula), men definitivt alive…(och jag vaknade inte under narkosen..)

Jag kicked första dagen – faktiskt! – men operationsdagen nummer 2, dvs idag, är jag inte lika pigg…
Men jag återkommer om det, har mycket att berätta!

Nu är jag hemma hos min soulmate Alexia (vad hade jag gjort utan henne?), och allt har gått mycket bra. 

I all ödmjukhet, jag är djupt överväldigad över alla mail, telefonsamtal, sms och kommentarer som ni skickat – STORT TACK!!!!
Nu måste jag vila – doctors orders! 🙂

Puss // Bellove

På væg till operation…

..håll tummarna att jag inte råkar ut før føljande: 

1; att jag vaknar under sjælva ingreppet, eller

2; att jag inte vaknar alls efter ingreppet (fast isåfall ær jag lyckligt ovetandes om det skulle intræffa…)

Om det mot all førmodan skulle ske, dvs att jag inte vaknar (nu blir jag lite extra dramatisk), så ska allt jag æger gå till mina barn!
Precis allt. 

Bye for now – lord have mercy….

Inte utan min EMLA-kræm

Sov knappt en blund på hela natten. 
Tvingade i mig en Nutrilett på morgonen, var inte ett dugg hungrig, men något var jag tvungen att ha i magen. 

Var hyfsat samlad och kontrollerad under hela tågresan, och det høll i sig tills jag kom till CT-røntgen. 
Jag skulle dricka den hær kontrastvætskan, som jag først tyckte smakade ganska gott, det smakade ouzo fast utan spritsmaken, men efter några glas var det inte gott alls. 
Och så skulle jag æven få den hær venflonnålen… jag fick psykbryt nær oerhørt trevliga syster Birgitta sa att det inte fanns EMLA-kræm. 
Jag børjade gråta. 
Och jag var så arg på mig sjælv – så jælva løjlig jag ær!

Syster Birgitta insåg allvaret, dvs att jag var beredd att hoppa øver CT:n (sorgligt, men sant), så hon gick ivæg till en annan avdelning før att førsøka fixa EMLA-kræm. 
Tack o lov så lyckades hon!
Så jag genomførde CT:n – och det var en ganska obehaglig kænsla..
Nær jag fick kontrasten intravenøst kændes det så mærkligt i kroppen; varmt.. det spred sig en værme från halsen och neråt, och det kændes som om jag hade kissat på mig. 
Men jag klarade det!!!

Den obehagliga kænslan kom tillbaka nær CT:n var klar: ytterligare ett litet bråck i snittet hade hittats – vi ær alltså nu uppe i 3 bråck: 
2 i mitt snitt och ett førmodat Spigelibråck, det får jag veta imorgon eftersom CT:n inte kunde ge ett ordentligt svar. 

Alla goda ting i Sverige ær 3. 
I Grekland ær alla onda ting 3. 

Nu ska jag træffa Alexia och førhoppningsvis le lite och æven æta lite. Har ætit en Nutrilett och ett æpple idag..

Och stort tack till mina vænner Tomas & Magnus som hørt av sig och ønskat lycka till – TACK!
Och tack alla ni læsare & vænner på FB som lyckønskat – det ska alldeles sækert gå bra (sa hon och trodde næstan på det…)

//Bellove

Äkta & sann förtvivlan är …

… när du missar avtackningen av Björn Bergman, Malmö Stads avgående Näringslivsdirektör ,och ”välkomnandet” av hans efterträdare Pehr Andersson!!!

Var jag inte bedrövad över mina bråck tidigare, så är jag nästan tröstlös nu när jag inser att jag missar ovan pga operationen!!!

Livet är fan inte rättvist…

….men både Bengt & Pehr har lovat mig att vi ska luncha efter sommaren, så det får jag se fram emot istället

Tata // Bellove

Äkta & sann vänskap är …

… när din soulmate stannar en extra dag och natt i Göteborg för att finnas vid din sida och hjälpa dig.

Alexia skulle alltså egentligen åka hem redan på onsdagen, samma dag jag opereras, men hon stannar en natt till eftersom hon under inga omständigheter skulle låta mig åka hem själv. 
”Det är väl inget att diskutera eller ens tacka för”, säger hon, ”du hade gjort samma sak för mig!” Klart jag hade. 

Nu skulle såklart inga av mina syskon heller låta mig gå igenom detta ensam, någon hade garanterat varit med mig, men jag är så glad att det är just Alexia som är med mig …  jag är så lättad…hon är tryggheten i mitt inre kaos som pågår för fullt..!!

Hon känner mig väldigt väl (ibland tror jag hon känner mig bättre än vad jag själv gör), och bara visheten att Alexia är där hos mig, gör att jag inte är fullt lika uppskruvad som jag nog annars hade varit. 

Inte nog med att Alexia stannar en extra natt och dag i Göteborg, hon kommer oxå att ha mig som patient hemma hos sig några dagar.. tills min bror och Anna avlöser henne, troligtvis på lördag. 
Men det är såklart beroende på hur jag mår och hur jag repar mig.

Posivitet, sa vi va?? Bitte!!
Om några dagar sitter vi här skrattar, som sagt….

Lugnande…

…är så orolig inför operationen på onsdag, med största sannolikhet oroar jag mig helt i onödan, det är liksom inte hjärnkirurgi jag ska utsättas för!

Det är två sketna bråck – hur jäkla jobbigt kan det vara??
Jag ska ju bara ligga och tänka på Mojitos & Paralía!

Jag har blivit opererad en gång tidigare, kejsarsnittet, och det var en pärs! Kejsarsnitt är en major bukoperation, men mina bråck sitter i yttre bukväggen, som jag har fått det förklarat för mig, så detta ingreppet kommer inte ens i närheten av kejsarsnittet.
Tur är det, jag kunde nämligen inte stå eller gå upprätt på ca 2-3 månader efter snittet…

Min smärttröskel är obefintlig. Jag får ont av minsta lilla.
Jag minns när jag väcktes ur narkosen från mitt kejsarsnitt; efter att jag frågat om mina barn var friska, sa jag att jag ville ha morfin.
Sjuksköterskan tittar ner i mina journaler och sa: ”Men du är väl smärtlindrad, enligt journalanteckningarna.”…

Jaja…. om några dagar skrattar vi förhoppningsvis åt detta..
Skratta, eller nysa eller hosta för den delen, det lär jag inte kunna göra på ett tag… minns när jag nös första gången efter mitt kejsarsnitt, typ 2-3 dagar efter; jag trodde på allvar att såret gick upp och att jag skulle dö av smärtan!

Nu räcker det, lite posivitet, bitte!!!

Stort tack Efty och tack Noppy och tack Jeanette för snälla och uplifting sms och mail!
Om några dagar är jag tillbaka, stronger than ever och mer fit for fight än någonsin!!!

Tralalallalalallalal!!! // Schizofrena Bellove

Det blir CT i alla fall…

..och röntgenkontrast.. förhoppningsvis slipper jag venflonnålen, eller vad den heter..
Jag ska till kliniken direkt som tåget rullar in vid 12 på centralen…
Fan oxå, jag som hade tänkt ta en lugnande fika innan mitt läkarbesök vid 15-tiden..

Nu sen lunch med mina stoltheter, som ska till sin pappa idag.. 🙁

Wild child = wild tears!

Kan ni fatta att jag precis bölat till ungdomsfilmen Wild Child????
Inte några få försiktiga tårar, utan riktig hulk-gråt!

Filmen handlar om en odräglig och bortskämd amerikansk slyngel som blir skickad till internat i England av sin pappa.
Ni ser själva; ingen film man direkt bölar ihjäl sig till.

Igår kväll såg vi Fireflies in the Garden, den filmen grät jag oxå till, men det var liksom mer befogat… 

Jag är inte ett dugg pålitlig eller konsekvent när det gäller snyftfilmer.. 
Nu ska vi se Changeling (med Angelina Jolie, som jag inte gillar eftersom hon stal Brad från Jennifer) – undrar om jag kommer att gråta till den filmen?

Arkiv