Heja Stesolid & Dexofen!

Och heja även Voltaren, och ett annat läkemedel som jag inte minns namnet på, Oxy-något, som innehåller morfin och som skickade mig till en annan värld… *yesssssss*…
Och naturligtvis ej att förglömma; HEJA såklart oumbärliga EMLA-krämen!!! 

Här kommer the uncut version:
Jag skulle infinna mig klockan 06.15 och jag skulle opereras som första patient klockan 08. 
Grät hela vägen från hotellet till kliniken och gick inte in på avdelningen när jag väl kom upp. 
Sjuksköterskan som hade öppnat porten kom ut och fick hämta mig.. 
När hon såg i vilket tillstånd jag befann mig i, föreslog hon direkt att jag skulle få något lugnande, Stesolid, och det var en mycket korrekt bedömning… 🙂

En ”femma” Stesolid och ca 15 minuter senare satt jag och småskrattade (!!!) i väntan på att förberedas inför operationen – och blev genast orolig för att någon skulle komma in i rummet och undra om jag var helt frisk…?? 
Bara några minuter tidigare hade jag gråtit ihjäl mig, och nu satt jag som en halvpsykopat och skrattade okontrollerat…

Det okontrollerade skrattet upphörde dock omedelbart så fort jag blev hämtad för att rullas in till operationen… 
Hur lugnande effekt Stesoliden än skulle ha, så kunde jag inte sluta gråta när jag rullades in till op.
Det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning.
Precis så illa var det. Och då ska man oxå veta att jag kände mig mycket trygg med min läkare och fick förtroende för honom direkt. Tänk om jag inte hade tyckt om läkaren???

Mellan tårarna bad jag min läkare att inte använda häftklamrar när jag skulle sys igen, att han måste ge mig förebyggande medicin för illamående (tack Cia, Ofelias syster för tipset!!) och att han måste se till att jag är väl smärtlindrad när jag vaknar, eftersom min smärttröskel är obefintlig.. 
Och visst fan; visste doktorn var han skulle skära?? 
Jag hade ju skrubbat bort de tre svarta x-markeringarna han hade gjort på min mage dagen innan, när jag gjorde dubbeldusch-DesCutan-ritualen!!!

”Lugn, Daniella, jag vet precis var jag ska skära. Var inte orolig. Allt kommer att gå mycket bra. Jag försäkrar dig att detta ingreppet är ingenting i jämförelse med kejsarsnittet du gjort. 
Nu ska du få sova.”

Det var en befrielse att få somna. 
Jag tänkte dessvärre varken på mojitos och paralia som Kostas Doc sa  – jag ville bara försvinna, ville bara att någon skulle ta bort mig så att jag slapp vara närvarande (jag undrade faktiskt oxå över hur tjock jag skulle ut…men det var sekundärt..) 
Som tur var så läkaren ingen hot snygging, det var en äldre man, oerhört sympatisk och såå vänlig, så jag kände inget jätteobehag över att ligga där och vara fet. 

En timme tog ingreppet, sa min läkare. Dubbelt så lång tid som han hade räknat med.
Han hade räknat med en halvtimme och han hade räknat med att göra titthål. Men once som läkaren gjorde titthållen upptäckte han en himla massa bindvävnad och ärrvävnad, så han var tvungen att öppna mig för att rensa bort allt ordentligt.
Därmed blev ingreppet lite större än vad det skulle ha varit, och följdaktligen skulle det göra mer ont att återhämta sig… (det sista är min egen tolkning..).

Han gick dock inte in i bukhålan och dessutom gjorde han även en liten plastik, som han kallade det, genom att sy in lite skinn
”Jag trodde inte du ska ha något emot det”, sa han. 
Ehhh, N_E_J; det hade jag inte.

Mina farhågor angående hur ont det gör direkt efter operationen besannades INTE! 
Jag mådde förvånansvärt bra (!!), mådde inte alls illa och hade inte särskilt ont – på en skala från 1-10 gjorde det ont: 4 (att jämföra med kejsarsnittet; på en skala från 1-10 hade jag ont 200!!). 

Och jag mer eller mindre sov hela dagen. 
Vaknade ordentligt först när Alexia kom vid 16.30 och gav mig en puss på kinden och sa ”Jassou kounelitsa” Det betyder ”hej lilla kanin” och är ett 20 år gammalt internt skämt oss emellan.  
Alexia visste att allt hade gått bra eftersom hon hade ringt när jag låg på uppvaket. 

Nu, 3 dagar efter operationen mår jag hyfsat bra och kan gå någorlunda upprätt…
Idag har tex inte tagit något mot smärtan – den är – än så länge, i alla fall –  hanterbar..
Alexia tar mycket väl hand om mig och jag kommer troligtvis åka hem imorgon. Och då kommer även några bilder….

Bye for now, vi hörs! // Bellove

12 Responses to Heja Stesolid & Dexofen!

Translator

Arkiv