Övertramp & Galenskap, andra och sista delen

Tack för alla snälla kommentarer! 
Men jag vill inte skylla ifrån mig och lägga hela skulden på dom som jag körde på.
Även jag har skuld i denna tragiska olycka; jag körde fort.. 
Väldigt fort.
Så fort att jag inte vågar tala om hur fort eller hur många meter bromsspår jag hade.
Och om man har något innanför pannan så kör man inte så fort och speciellt inte i Grekland.
Nu anser jag mig inte vara dum i huvudet – jag har massor innanför pannan, men då saknade jag omdömet jag borde ha. 
Jag fattar inte vad fan jag tänkte på. 
Jag mådde förvisso inte topp-bra just den perioden, men då har man ju ännu mindre bakom en ratt att göra!

Polisen uttalande var fruktansvärt, men en läkares uttalande dagen efter olyckan var nästan värre (med tanke på att läkare ska ha i alla fall någon form av psykologiskt kunnande. Poliser oxå, förvisso…). 

Min mamma insisterade på att kolla upp min arm eftersom jag hade ont i den, så vi åkte ut till sjukhuset dagen efter olyckan. Jag ville inte åka någonstans, men mamma tvingade mig. 
Man röntgade armen och efter det fick jag träffa läkaren, som säger: 
”Ja, du, flicka lilla, jag ser här att du åkt på en rejäl smäll på armen – men du, i jämförelse med vad killarna råkat ut för,så ligger du i lä och du har inget att klaga över” 
Jag uppfattade knappt vad han sa, som sagt, mitt minne av hela olyckan är väldigt begränsat.
Men att döma av min mammas reaktion… Shit.. 
Jag trodde hon skulle slå ner honom! Hon blev alldeles tokig och undrade om läkaren var dum i huvudet?? 
”Hur vågar du säga så till min dotter?? Förstår du att hon är chockad? Förstår du att hon lider? Förstår du att det var en olycka – som hon inte var ensam om att vålla???”

En dag var mina föräldrar på väg till sjukhuset för att hälsa på en av killarna jag hade kört på. En var inlagd i Kilkis och den andra i Thessaloniki. 
Mina föräldrar gick till sjukhuset varje dag (tänk ändå att dom gjorde det.. jag, deras dotter, stog ju inte särskilt högt i kurs hos killarnas familjer, fullt förståeligt).
En dag ville jag följa med till sjukhuset i Kilkis, mina föräldrar sa blankt nej. Dom ville såklart skydda mig.
Jag insisterade på att få följa med, till slut sa dom högst motvilligt ok.
Men min mamma ville först fråga killen OM han ville träffa mig – det kanske han inte ville (vilket oxå hade varit fullt förståeligt). 

Min mamma går in till killen, som ligger i ett stort gipspaket hela han, och säger ”min dotter är här och vill träffa dig, är det okej att hon kommer in?”
Då säger killen: 
”Är du säker på att din dotter klarar av att se mig? Jag har brutit varenda ben i kroppen, men det kommer att läka – din dotter har gått sönder i själen, det kanske inte läker lika lätt” (det var samma kille som låg i traumarummet som jag oxå hamnade i först, han såg hur chockad jag var).
Var han hittade styrkan och förståndet att säga så, förstår jag inte än idag…

Jag gick i alla fall in, skräckslagen, nervös, orolig och mycket mycket försiktig, och ställde mig vid hans säng och minns att jag sa ”jag vet inte vad jag ska säga”, och sedan bryter jag ihop fullständigt – jag totalbröt och bara grät och grät. 
Mina föräldrar tog ut mig direkt och sedan minns jag inte mer vad som hände den dagen. Jag kan ha varit i rummet max 1-1½ minut. Jag minns heller inte hur han såg ut eller hur han var. Jag minns överhuvudtaget inte alls vad jag såg inne i rummet. (Försvarsmekanismerna funkar…)
Än en gång, jag kommer ihåg mycket lite av hela denna tragiska storyn..

Billy, min bästis som tyvärr inte lever längre, var den som hämtade bilen från olycksplatsen och körde den till mina föräldrar.
Mina stackars föräldrar såg bilen, som var totalkrockad, men sket i det, dom tänkte att det är ju Bella som kommer med bilen, skitsamma om den är krockad! 

Men när min mamma ser Billy stiga ut ur förarsätet så viker sig benen och hon ramlar ihop och är hysterisk. Hon frågade gång på gång var jag var någonstans? Billy sa som det var, att jag var på sjukhuset och att jag var oskadd (iaf fysiskt). Ingen trodde honom, om jag var oskadd borde jag ju varit med Billy! 

Det var Billy som kom med mina föräldrar till sjukhuset. Jag kommer ihåg att min mamma rusade in och knuffade undan dom som stog vid min säng, både läkare, sköterskor och vänner. 
Mamma bara öste dom åt sidan och kastade sig över mig och pussade och kramade mig och försäkrade att allt skulle bli bra och att ”nu tar vi över Bella, du behöver inte tänka mer på olyckan. Mamma & pappa är här”… 
Detta var strax innan polisen kom och skrek att han bl a a skulle skjuta mig…

En av mina vänner, en polis, hade sett olyckan men vänt från platsen direkt för att han inte skulle bli tvingad att vittna mot mig…. (inte klokt egentligen…) 
Jag har vänner här i Sverige som är poliser, men jag kan garantera att ingen av dom hade gjort detta för mig..
Polisvännen dök upp på rättegången och då trodde jag att han skulle prata, men han var där för att stötta mig och få höra hur det skulle gå.

En sista sak, Alberta undrade när jag körde bil igen: det var nog någon vecka efter olyckan och jag var tillsammans med min pappa.
Men än idag kör jag helst inte bil i Grekland när det är mörkt.
Vägarna är, utöver att dom är kassa, så är dom även dåligt belysta. 
Visserligen jobbar man på det och många vägar har blivit i klass med här hemma och kanske tom bättre, men grekerna har fortfarande en lång väg innan dom är uppe i vår standard på alla vägarna.

Jag är i alla fall glad att den vägen som jag krockade på inte finns längre.
Eller rättare sagt, den är ombyggd och numera en motorväg. 
Bromsspåren fanns nämligen kvar som en reminder många år efter olyckan.
Och det är så skönt att inte behöva se bromsspåren varje år.
Men jag kommer ändå aldrig att glömma… 

Och nästa inlägg kommer att vara betydligt roligare!

22 Responses to Övertramp & Galenskap, andra och sista delen

  • kryddan says:

    Ojojoj det var en stark å gripande berättelse du gjorde, fick tårar i ögonen när jag läste den.
    Väldigt bra skrivet.
    Ska ögna igenom resten av din blogg nu.
    Ha en bra dag /Kryddan

  • tack så mkt, jag gillar din blogg du gillar min, kan inte bli bättre, I gävle där jag bor säger man jämt om man inte har pengar att man är black, men jag heter ju inte black jag lr, så det menas ju att jag inte är black, hahaha hajar du?…..

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Ok – så du har pengar 🙂 Men vad står LR för?? 🙂

  • Markattan says:

    Godmorgon Bella!! SVAR, Vad jag glömde tillägga när jag rosade killen, var att det var stort av dig också, som ville och ialla fall försökte träffa honom. DET kan jag tänka mig har varit svårt, för man vet ju inte hur man blir bemött och hur det tas….Ha en go dag!!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Tack… och ja, det var MYCKET svårt..

  • Tuta says:

    sv- tar inte illa upp, frågar mej de själv också ibland. Men han har stora känlsomässiga problem. han saknar lixom sympati/empati och ja, det kan bli rejält dumt ibland. som vuxen kan man handskas med det på ett annat sätt än som ett barn. och ja, piff och puff förstår inte ens hälften av de han ibland utsätter dom för på grund av sin brist på just sympati/empati.
    tack för snälla orden 🙂

  • Tuta says:

    herre gud hur en del så kallat professionella kan uttrycka sej. att dom inte fattar vad klumpiga ord kan påverka!
    däremot all ära åt killen i gipset. stor själ han hade! förstående och vacker människa som ser mer än det som är synligt för ögat!
    sa nog detta innan med och säger de igen då de tål upprepas, du är modig som pratar om detta. luftar om det som hänt!

  • alla är fan skadade, blir impad över din stil när du skriver, en annan vet knappt när man ska använda punkt hahah

  • Markattan says:

    Viken kille i gipspaketet, jag rös när du berättade hans omsorger om dig och ditt mående….otroligt stort.

  • Har sett många olyckor där nere, phu, läskigt! Huvudsaken är nu att du kan släppa det!

  • Synd att inte den killen kunde överföra sin otroliga storsinthet till polisen och läkare för det var nog det mest fantastiska jag nåonsin hört. Nu var det ju tur att allt gick bra och man lär sig ju även en läxa efteråt.
    Och jag tror nog att det är värst för den som kör på något/någon för det får den leva med resten av livet…

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Det är fruktansvärt att ha kört på någon – måtte du aldrig få uppleva HUR fruktansvärt det är..

  • Ammis says:

    Oj, vilken upplevelsen!!Vilken tur du hade ändå att det gick så bra…killen verkade ju helcool som kunde svara så. Ha det gott, kul att läsa dina berättelser. Kram

  • Lily says:

    Jag kör inte heller bil i Gr., det är för jobbigt.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Man vet aldrig vad som kan hända.. Och du om någon förstår precis vad jag talar om! 🙂 Se euxaristo poli!!

  • Rospiggen says:

    Oj vilken historia =( Strongt av killen att ändå säga så till dig.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Ja, helt otroligt strong och STORT av honom…

  • alberta says:

    Eftersom det är en plats du återvänder till är det verkligen skönt att vägen inte existerar i samma skick som då!
    Sköt om Dig!

Arkiv