Varför jag aldrig blev polis

Ända sedan jag var liten har min dröm varit att bli polis.
Men en smitning satte effektivt stopp för det.

Jag var knappt 20 år och skulle ut och köra med min pappas splitternya Volvo (som var typ 2 dagar gammal) och min pappa sa lite på skoj ”kör nu inte och krocka det första du gör” och så skrattar han till lite nervöst, ”hahahha”.
Det är det första jag gör.
Jag hinner knappt köra ut från garaget, kör några hundra meter och ska stanna till vid en pressbyrå för att köpa cigg.
Jag körde in framför en annan bil som stod parkerad (jag fickparkerade inte). Körde in halvvägs när jag hör ett ”kraatsch”.
”-Shit! Vad var det???”
Så jag backade. ”Kraatsch” igen. Jag körde fram igen. ”Kraatsch” en tredje gång.
Jag hoppade ut ur min bil och kollade.  Ser att jag kört in i den andra bilen – surprise, NOT!!
Så jag gick fram till pressbyrån, köpte mina cigg och bad om papper och penna för att lämna mina uppgifter, men jag förmådde mig bara att skriva ett ”Hej”.
Sen la jag lappen på bilen och körde därifrån. Bara sådär. Jag var garanterat tillfälligt sinnesförvirrad.
Så sinnesförvirrad att jag heller inte sa något till min pappa.
Jag har inget bra svar på varför jag aldrig sa något till honom. Absolut ingenting skulle hända.
Alla som känner min pappa vet att han är världens snällaste och att han har världens största tålamod. (Hans_Tålamod_Har_Prövats_När_Det_Gäller_Mig!)

Naturligtvis upptäckte Daddy Dearest repan på bilen, det gick liksom inte att missa den… och när vi satt vid köksbordet sa han till mig, min bror och mamma: ”Märkligt, har ni sett jätterepan på bilen??? Om jag hade blivit påkörd hade jag hört det (hade världens högsta alarm) jag har inte gjort det, Jannis har inte gjort det, och naturligtvis hade Bella sagt något om hon hade gjort det!”
Shit…”Bella hade naturligtvis sagt det”… Gissa om jag fick ont i magen.. men jag kunde fortfarande inte förmå mig att säga något.. Ambitionen var ju att jag skulle lämna mina uppgifter, men jag kan inte förklara varför jag inte gjorde det, mer än att jag fick hjärnsläpp.

Det gick ungefär en vecka så kom det ett brev från polisen, adresserat till min pappa (det var ju hans bil). Jag bara VISSTE att det handlade om min smitning.
Så jag tog brevet, och mycket riktigt ”Trafikolycka på Bergsgatan det och det datumet, vänligen infinn er klockan blabla, det och det datumet”.

Förhör om två veckor!! Under dom här två veckorna höll jag på att gå under fullständigt.
Jag magrade (alltid nåt, hehe..), jag åt inte, jag sov inte. Jag bara gick omkring som en zombie. Mina stackars föräldrar var djupt oroliga och frågade gång på gång hur det var med mig. Jag mumlade något om att det var mycket i skolan..
Ju närmare jag kom till förhöret, desto sämre mådde jag.. men dagen kom obönhörligen och jag körde till polishuset..

En stor polis kallar in mig i ett rum och när jag kommer in säger han med sträng och hög röst: ”Varsågod och sätt dig i ljugarstolen.”
Då bara brast det för mig. Jag bröt ihop fullständigt och börjar storgråta ”Det var jag! Det var jag! Jag erkänner!” Jag höll på att dö av böl.
Tack o lov så mjuknade polisen och talade nu i en snällare ton, så jag kunde hämta mig lite. Han sa att han visste om att det var jag, att någon såg mig köra iväg och att straffet för smitning var upp till sex månaders fängelse.
Och när han sa det så bröt jag ihop igen – FÄNGELSE? För att ha kört ifrån en bil som man råkat repa?? Det är inte så att jag har dödat någon!!
Summan av det hela: Jag fick 600 kronor i böter – samt en liten prick i polisregistret..

Jag sökte gång på gång till Polisskolan och antagningsenheten ringde upp mig och sa att jag hade allt dom efterfrågade: jag är kvinna, har invandrarbakgrund, pratar flera språk, var i fysisk toppform (då var jag det…) – men jag hade oxå en prick i registret. Och hur skulle jag kunna föregå med gott exempel och bära uniform när jag själv inte klarade av att följa lagen?

Jag har, och har haft de 10 senaste åren, jobb som jag älskar och stortrivts med så det är inte så att jag går omkring och är bitter över att jag aldrig blev polis. Men ibland så undrar man ju..

Vi har ett talesätt i Grekland som faktiskt min mamma och nu även jag, använder väldigt frekvent, det är:
”alla hinder som kommer upp på din väg, är av godo” Mao: kämpa inte ihjäl dig för något som inte verkar bli av – det är inte meant to be! Och det finns garanterat något bättre runt hörnet.. det sista är min egen tolkning/påhitt..och i mitt fall var det onekligen så!
Fast det vet man ändå aldrig ..jag kanske hade varit högsta polischefen idag, vem vet??? 🙂

Idag skulle jag aldrig kunna bli polis fastän pricken är gone sedan länge.. jag är fortfarande kvinna med invandrarbakgrund och som har språken med mig, men man kan inte anklaga mig för att vara i fysisk toppform direkt… jag är i bra form, men inte så bra att jag kan jaga tjuvar!

Nu är det lunch! 🙂

POK!

9 Responses to Varför jag aldrig blev polis

  • genny says:

    det kommer jag i hag,jag var i bilen,fy vad hemskt,bella..jag fick ditt e-mail,laste det,skulle svara dej..o vet inte vad son hande,datan flippa ut,spanska tekniken haha,ge mej din e-mail adress igen,kram

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Kommer du ihåg!! Shit, alltså!!:-) Jag mailar dig igen, kram!

  • Björn says:

    Äsch! Om Bella gör något är det rätt. Ändra lagen! 😉

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      JAG HÅLLER MED!!!!!!!!!! 🙂

  • Rospiggen says:

    Oj oj my God!! Ljugarstolen, det sa han säkert för att få dig att säga som det var *rys*

  • Gealach says:

    Oj, vilken historia!!!

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Japp, det var upplevelse.. 🙂

  • per says:

    Fan vad dummt, man kan ju tycka att du har sonat för sitt brott, och det var ju inte jättealvarligt.

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Tack för din kommentar!!
      Man kan tycka att det inte var superallvarligt, men det var tydligen allvarligt nog för att jag inte skulle komma in på Polisskolan…
      /Bella

Translator

Arkiv