Storyn om min porslinstand

När jag var i 13-årsåldern åkte jag på en smäll under en handbollsmatch som ledde till att en av mina framtänder förstördes.
Nerven plockades bort och tanden ”dog”. Iom det så blev tanden missfärgad.
Bella
När jag var 22-23 år lärde jag känna tandläkaren Mario genom min koumbara Alexia och hennes bror Kostas.Mario slog ut med högerhanden, himlade med ögonen och sa ”guuud, vad hemskt att ett sååå fint leende ska förstöras av en sååå missfärgad tand, det där får vi faktiskt ta och göra något åt!”
Mario lyckades övertala mig att göra en porslinstand.
Jag är extremt rädd för tandläkaren och tycker det är fruktansvärt obehagligt att ligga där… Jag mår fysiskt illa när stolen sänks ner. Känns som om jag ska svimma varenda gång.

Anyway. Ont som fan gjorde det, men resultatet var perfekt. Jag fick min fina tand med det diskret inristade korset (eftersom Mario totalvägrade sätta en diamant på tanden – vilket jag är oerhört tacksam för idag – jag var typ 24 år och inte med världens bästa omdöme..).

Åren gick och då var vi framme i februari 2007, söndag kväll:
Jag & Neno satt hemma hos mig och åt Riesenkolor (som jag oxå bara älskar!).
Plötsligt kände jag att min tand hade fastnat i kolan och att det kändes konstigt.. Jag tog ut kolan ur munnen och där satt min tand.
Shit!! Den hade lossnat!!
Jag tyckte Mario sa att den skulle sitta tills jag var 50, typ!! Och det har bara gått ca 13 år!!

Neno var helt chockad, stackarn. ”-Va? Va? VAAA??? Är det din tand???” Hon trodde nog inte sina egna ögon.
Jag gick in på toaletten, Neno följde med, och jag tryckte helt enkelt tillbaka tanden.
Neno ville att jag skulle lova henne att ta ut tanden innan jag somnade så att den inte skulle ramla ut under natten och kväva mig (hon är så omtänksam, min fina sockertopp… ).

Ringde min supersnygga tandläkare Henrik Kockum dagen därpå för att få en tid så att han kunde cementera tillbaka tanden.
Easier said than done, tydligen.
Min tand hade gått sönder och det gick inte att sätta tillbaka samma tand. Jag var tvungen att antingen göra en ny porslinstand eller ett implantat…

För att göra en lång historia kort: när jag ställdes inför dessa alternativ blev jag helt handlingsförlamad och fick värsta beslutsångesten, så jag bestämde mig för att göra ….. ingenting.
Jag har alltså samma tand som lossnade för 1 år och 3 månader sedan kvar, som jag kan plocka ut när jag vill.. men som jag INTE plockar ut alls.

Jag har – peppar,peppar – inte känt av några konstigheter alltför många gånger, och jag kommer att gå med denna tanden så länge det går.
Det är f ö ingen tand jag använder, jag har den bara för syns skull och skulle aldrig bita i ett äpple eller en morot med den tanden, för då åker den.

Historien om mina provisoriska tänder: jag fick flera provisoriska tänder (kom upp i 7 st tror jag) under tiden som jag väntade på min riktiga tand.
En gång tappade jag en provisorisk tand när jag nös, tanden bara flög ut! Jag jobbade extra på discotek och detta hände 5 minuter innan vi skulle öppna. Jag beordrade alla ner på golvet. Inte kunde jag stå där och flina med värsta gluggen i munnen!

Men mest pinsamt var nog den gången när jag kysstes med min dåvarande kille, Gustav.
Han var piercad i tungan så det fanns alltid något ”där” när vi kysstes, men plötsligt kände jag att något for runt i munnen, och det var inte hans piercing, det var min provisoriska tand som hade lossnat och for runt i munnen – även i hans mun
Nu kan man skratta åt det, men då var det inte så jäkla ballt.

Jaja. Jag tänker iallafall fortsätta sticka huvudet i sanden så länge det går.
Håll tummarna att jag aldrig kommer behöva face reality, ok.
Tack

2 Responses to Storyn om min porslinstand

  • Sussi says:

    HAHAHHAHAA, vilken story!! Märkte killen att tanden åkte runt i munnen???

    • Daniella Ibis eller Bella Kallaris - välj! :-) says:

      Japp… det märkte han. Sa han i alla fall efteråt *pinsamt*!!

Arkiv